En guide till nerväxt/degrowth

Nerväxt eller degrowth kan vara ett sätt att skapa ett mer hållbart samhälle både socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Det menar två deltagare på Degrowthkonferensen i Malmö i augusti i en intervju (på engelska) med Matilda Nilsson Morris, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Adam and Karÿn both attended the Degrowth conference in Malmö in August. Photo: Matilda Nilsson Morris

A guide, more or less, to Degrowth with Karÿn and Adam

Between the 21st and the 25th August, the International Degrowth Conference took place in Malmö. But what, exactly, is degrowth? Aside from a quick scan through Google to see what the movement is about, I had no idea what I’d get myself into by going to the conference. So to find out more, I spoke to Karÿn and Adam.

Karÿn is a PhD student in Wales, originally from the Netherlands. She came across degrowth through her activism in feminism, which lead her to the environmentalist movement. She believes feminism and environmentalism can and should interact. Now she interviews activists about the shift from collective to individual environmentalism and how that relates to privilege within environmental activism on a personal and general level. She is here to learn more about the degrowth approach and how she can use this approach combined with environmentalism and feminism. She also came to the conference to meet other people with whom she can discuss topics related to degrowth.

Adam is a PhD student from the Czech Republic, though he stresses that he would rather be associated with his garden, where he has been growing food for the last 2 years, than his studies. He lives in a little community (collective) that is trying out alternative ways of living. At the same time, he is doing research in alternative economies. So degrowth is present in his life both as a topic of research and in practice. He has known of the movement since a couple of years back, and had gone to the last conference in Budapest. “I feel very inspired by this community and now more in an academic sense. For me (degrowth) is an inspiration in terms of writing” Adam says, “for activism, I have different streams and sources.”

Karÿn says she is very new to degrowth and that the movement links to other things she works with. “I would say the main goal is to create a more sustainable society in its many meanings, so sustainable relations, that people can live happily, healthily all over the world, and sustainable in an environmental sense, that we recognise that climate change is a problem and not only dwell on these problems, but also on practical alternatives, what can we actually do? And then also sustainable economically in the sense that we recognise the role of economics. Degrowth is also really about reorienting the idea that societies should centre around economic growth, so thinking about what sustainable economics could look like is also then shifting the purpose of economic relations and thinking about them differently, so not just in a capitalist or market sense of just buying stuff whenever we want to or feel the need, but also connecting it with other people and for instance sharing things or making things or reusing things.”

Adam mainly uses degrowth as a concept in his writing about alternative economics. He also uses it as an example in his workshops on global education. They started out with a focus on development and globalisation, but now the focus has turned more and more to activism. Schools, teachers, faculties participate in Adam’s workshops, and sometimes they are also open to the public, as the workshops are part of Adam’s business. When asked what the process of degrowth could lead to, he says he can’t see any degrowing progress. “Do you have the impression that the economy is degrowing?” he asked me. I have to agree with him, the vast majority of societal actors are centred around growth. However, when asked which values would be the most important in a hypothetical degrowing future, he replies courage, truth and love (based on the work and blog of Miki Kashtan).

If you are new to degrowth, what can you look into in order to find more? Adam recommends looking up “the house modernity built”, a diagram explaining the hidden costs, the different floors and the structural damage of it’s expansion. Websites such as www.degrowth.info/en/ are also useful to read through if you want to learn more. He also encourages people to question their harnessed fears, commentary desires and perceived entitlement.

Karÿn suggests reading through for instance some of the many academic papers covering the topic. Otherwise, her main tip is to talk to people who are already involved and interested in environmental movements. Having a conversation is probably the most accessible way to engage in the degrowth movement.

Matilda Nilsson Morris
Participant on the course Sustainability, journalism and social media

”Det brinner av existentiell kris”

Vad har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid? Det frågar Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, i ett debattinlägg efter sommarens skogsbränder.

Foto: Joanne Francis/Unsplash

En värld som står i lågor. Det brinner i skogar, det brinner i orden och det brinner i en kollektiv frustration över sakernas tillstånd. Vi är många som delar på frustrationen över att något inte är rätt, dess uttryck däremot kan skilja sig så markant att vi på många sätt ställs emot varandra. I tider där vi snarare behöver möta varandra och oss själva i en aktiv undran om hur står det till med vår världssyn egentligen. Hjälper den oss överhuvudtaget?

Jag var ofta väldigt arg när jag var ung, arg på konsumtionssamhället, miljöförstöring, på kroppsideal, på mina föräldrar, på att staden jag växte upp i var så fruktansvärt tråkig. Det jag mest var arg på var att ingen verkade tycka att det fanns en mening till varför vi fanns. Som nittonåring gick jag till en psykolog med hoppet att inom psykiatrin borde man väl veta något. Jag såg honom i ögonen och sa ”jag är förvirrad över hur det kan vara så att vår planet, som cirkulerar kring ett enormt eldklot, är inte ens ett sandkorn i ett evigt expanderande universum och jag ska mest gå och handla saker på H&M?” Psykologen såg på mig något ställd och svarade ”ja, du upplever alltså ett slags existentiell kris?”.

Missnöjda med privilegium
I dagens polariserade samhällsklimat, upplever jag det som att vi lever i en kollektiv existentiell kris, om än en något undermedveten sådan. Hur kan det vara så att i ett av världens mest välmående länder om man ser till utbildning, trygghet, tillgång till vatten och mat, hälsovård, social trygghet, kan vi ha en sådan brinnande frustration som i dagens debattklimat? Självklart är det mycket som behöver utvecklas och förbättras och ingenting har uppnått perfektion, men hur kan vi förvänta oss det när vi inte ens vet vad det är? Oavsett, så har vi en levnadsstandard över de flesta länderna i världen, och ändå verkar vi inte vara nöjda.

Mitt i alla våra privilegier så står vi handfallet blinda inför dem. Visst är det ett privilegium att bo i ett land utan krig och där fattigdom och hunger inte är en del av vardagen så som det var i Sverige för bara hundra år sedan. Vad är det då som fattas för att fylla det där hålet? Tillväxtekonomin har ju tydligt visat att den kan inte fylla det, miljön förstörs i löpande takt och samtidigt som vi har tillgång till det mesta pengar kan köpa så mår allt fler människor sämre. Även i valrörelsen har många partier valt att fokusera på rädslor, snarare än hoppfulla visioner. Den existentiella krisen jag upplevde som ung kom i följd av att uppleva storheten i att existera inte svarades an på i samhället i stort, vare sig i skolan eller i kulturen. Frågan om livets essentiella mening diskuterades möjligen någonstans, inom olika trossamfund men aldrig som en levande,
gemensam fråga vi alla är en del av. Det var inte en levande kulturimpuls.

Vad jag istället växte upp till var snarare nästan det motsatta – en kultur där planeten som är förutsättningen för själva livet inte respekteras. En världsbild med rötter bland annat i den cartesianska synen på världen, även känd som den mekanistiska världsbilden. En världsbild som revolutionerade den västerländska synen på världen och människan, utformad av René Descartes och som medförde en tydlig division mellan människan och naturen. Människan med sin själ stod över allt det andra och inte heller alla människor besatt nödvändigtvis denna dyrbara själ. Resten var bara maskiner, jämförbara med ett urverk. När man ställer sig ovanför allt annat, tappar det andra naturligt ett värde. När världen omkring slutar ha ett värde annat än i förhållande till människan (och som sagt, inte vilken människa som helst) skapas ett tomrum.

Vad fylls tomrummet av?
Dr Jordan Peterson är en kanadensisk professor i psykologi som blivit känd främst för sin kritik av postmodernismen och genom att vara en röst som nått ut till många, arga, unga män. Hans föreläsningar, som finns tillgängliga på internet, handlar till en stor del om just den existentiella krisen vi kollektivt befinner oss i. Ofta refererar Peterson till Nietzsches och Dostojevskijs litterära verk där han menar att författarna kunde förutse nihilismens och de totalitära staternas framväxt, då de i sin samtid såg hur man förkastade de grundvalar som stått för de högre moraliska värderingarna, där människan behövde svara an uppåt. När dessa fundament som den mänskliga kulturen vilat på sedan urminnes tider plötsligt relativiserades, skapade det moraliska tomrum som enligt Nietzsche kunde fyllas med antingen nihilism eller en tro på en totalitär maktordning. Fullständigt kaos eller totalitär ordning.

Jag finner det vara väldigt intressanta betraktelser, vad det är som har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid. Samtidigt som vi ser människor fly från krig, barn ligga döda på stränder och vi vill stoppa dem från att nå den säkerhet och trygghet vi lever med i Sverige. Främlingsfientligheten verkar ha medvind i seglen medan fulare och fulare personangrepp numera är vardag på sociala medier, i medier och i de politiska rummen. I mina funderingar kring hur lätt livets storhet kan reduceras till detta, gör det mig något modstulen ibland. Samtidigt måste man ändå beskriva beteendet som fantastiskt, att kunna missa livet när man lever det. Även om jag inte är kristen så är det talande att själva meningen med synden handlar egentligen inte om att just göra en massa dåliga saker, utan att missa målet.

Vad kan detta mål vara, som fyller våra hål? I alla urkulturer och mystiska traditioner är det essentiella budskapet väldigt snarlikt; att livet är en mystisk resa där kärleken är den kontrollerande principen vi behöver rätta våra liv efter. I en tid där fler och fler mår sämre av bland annat av så kallad klimatångest och enligt dr Peterson nihilism, är det av största prioritet vi behöver börja ge rum för djupare samtal om högre, hållbarare värderingar. Vad är det för mening med att finnas till? Vi måste våga fråga den här frågan, även om vi är rädda för att inte veta svaret. Vi måste våga se att den världsbild vi lagt vår tro till med största sannolikhet är fyllt med felaktigheter och våga lita på att det är en resa värd att ta. En resa som kan släcka den mest brinnande törsten efter mening.

Arci Pasanen,
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

”Fler och fler blir miljömedvetna”

Anna Johansson, verksamhetsansvarig på ABF Osby och Östra Göinge, berättar i ett ljudklipp om sitt tidigare jobb i second hand-butik, om att flytta från storstaden till landet samt drömmen om att bli mer självförsörjande.

Intervjun är gjord av av Akiko Frid, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier. Lyssna genom att spela denna video från Facebook.

Foto: Akiko Frid

Ordförande i Falun driver opinion för omställning

Samarbete och kultur är några sätt att få fart på omställningen till ett mer hållbart samhälle. Det säger Bernt Lindberg, ordförande för Omställning Falun, i en intervju med Henrik Johansson, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

”Nu handlar det om att skapa opinion tillräckligt stor för att myndigheterna ska lyssna på oss”, säger Bernt Lindberg, ordförande för Omställning Falun. Foto: Privat

Efter en kortare cykeltur genom sydöstra Falun kommer jag fram till ett charmigt gult radhus. Jag har blivit inbjuden hem till Bernt Lindberg. Bernt hälsar mig välkommen in och jag slår mig ner vid köksbordet. Bernt slår sig ner på andra sidan bordet i sin röda fleece-tröja.

Bernt är ordförande för Omställning Falun. Men han berättar att han kommer från Stockholm från början och att han flyttade till Falun 1993. Barnen hade flugit ut och han och hans fru var trötta på storstan. De letade boende på flera olika ställen men hamnade till sist i Falun. Här fanns goda förbindelser till barnen och till fackliga uppdrag i Stockholm och ett hyfsat kulturliv och samtidigt fin natur, även om Bernt konstaterar att det mesta är hyggen nuförtiden.

Idag är han pensionär men i yrkeslivet arbetade Bernt länge med miljöfrågor på lite olika sätt. Han har jobbat som journalist, bland annat fem år på tidningen Arbetsmiljö. Därefter har han frilansat som miljöjournalist och skrivit mycket om yttre miljöfrågor. Han berättar också att forskning ligger honom varmt om hjärtat då han tidigare haft ett ben i forskarvärlden.

Omställningsnätverket i Falun består enligt Bernt idag av cirka 300 personer. De flesta av medlemmarna är dock mest anslutna digitalt och inte närvarande fysiskt så ofta. Bernt menar att intresset hos medlemmarna finns, men att tiden inte räcker till för många av dem. Idag arbetar Faluns omställningsnätverk i olika arbetsgrupper med teman som till exempel hållbara bostäder. Hållbart boende, berättar Bernt, innebär en annan typ av boende än den traditionella familjebostaden.

– Det är dels en resursfråga, Sverige har störst boyta per invånare i världen, och så är det socialt utvecklande.

Nätverket har jobbat länge med planer på att etablera ett hållbarhetscentrum för Dalarna.

– Vår ambition är att skapa rum för diskussion och debatt kring människors gemensamma utmaningar, i kombination med boende och praktisk verksamhet.

Men Bernt menar att hitta en bra lokal till en rimlig kostnad har visat sig vara svårt, även om det finns lokaler.

– Till exempel Rottneby som är en bergsmansgård i östra Falun och en del av världsarvet.

Där menar Bernt att omställningen skulle kunna husera med en bra kombination av verksamheter, verkstäder, ateljéer, möteslokaler, boende, m.m.

– Sågmyra yllefabrik står också tom sen flera år tillbaka. Där skulle det finnas plats för många olika verksamheter, säger Bernt.

Men svårigheterna att få till ett köp har gjort att man nu har lagt ner idén om att ha en fast lokal för omställningsrörelsen.

– Vi har kommit fram till att det nog trots allt är bättre att ha lokaler som man kan hyra vid behov istället för egna som kostar i uppvärmning och underhåll, menar han.

Bernt ser att omställningsrörelsen skulle ha mycket att vinna på att knyta samman kultur med omställningsfrågorna. Hittills har den idén dock inte burit frukt i någon större omfattning.

– Vi behöver hitta utvecklande kopplingar mellan konstnärsvärlden och arbete för ett hållbart samhälle, säger Bernt som känner att Falu kommun inte verkar prioritera kulturfrågor.

– De lägger ner bibliotek och det är svårt att väcka intresse i de frågorna hos kommunens politiker.

Under våren har omställningsnätverket intensifierat sin strategi med samarbeten med andra ideella föreningar och fortsätter bygga engagemang på det sättet.

– Vi har haft samarbete med en rad föreningar i många år men nu handlar det om att skapa opinion tillräckligt stor för att myndigheterna ska lyssna på oss, säger Bernt.

Omställning Falun har också försökt starta upp ett samarbete med Högskolan Dalarna, men även där har de tidigare mötts av bristande intresse. Bernt berättar att Högskolan förvisso har haft en intressant föreläsningsserie om hållbarhet öppen för allmänheten nu under våren. De har också haft ett givande samarbete med dem på Högskolan som arbetar med ekologiskt byggande.

– Det visar att det finns vilja på Högskolan. Men allmänt verkar det viktigare för dem att samarbeta med företag och näringsliv än med ideella organisationer, säger han.

Bernt ser också att det finns ett kunskapsglapp som behöver fyllas i grund- och gymnasieskolan.

– De nya läroplanerna har integrerat hållbarhet i skolan och det är jättebra. Men det har blivit så mycket och så omfattande att det skulle behövas fortbildning av alla lärare i hållbarhetsfrågorna, menar Bernt.

Han tycker att det vore en god idé att koppla ihop högskolan, de kommunala skolorna och Omställning Falun för att gemensamt ta hand om kunskapsluckorna.

Bernts arbete i det lokala omställningsnätverket innebär också att skriva insändare och remissvar till olika myndigheter i länet. Länsstyrelsens i Dalarna hade utarbetat ett program för sitt miljömålsarbete och det remissvar som Omställning Falun lämnade in blev tydligen en riktig snackis i korridorerna på Länsstyrelsen.

– Ja, då blev jag faktiskt uppriktigt glad. Det kändes som att vi hade nått fram till dem, säger Bernt.

Men samtidigt upplever han att myndigheterna har en helt annan definition av hållbarhet än de lokala föreningarna.

– De är fortfarande inriktade på ekonomisk tillväxt till varje pris, säger han.

Och när det gäller Falu kommuns arbete sågas även det.

– Kommunens arbete känns både långsamt och felriktat. Kommunens cykelplan som blev klar 2014 var ambitiöst skriven men hittills har ingenting hänt, säger Bernt.

Han berättar att Omställning Falun har skickat in medborgarförslag, väckt diskussion och försökt påverka. Men kommunen verkar mer intresserad av att främja bilism och ge bidrag till stora evenemang som till exempel skidtävlingar på Lugnet, menar Bernt.

– Dalarna är ett dåligt län för omställning. Det finns en stark motorkultur och det känns som att politiken förs på en låg intellektuell nivå, säger han.

– Politikerna vill inte ta till sig. Det känns som att kunskaper om omvärlden och miljöfrågor saknas hos politikerna.

Bernt ser ett tydligt exempel i arbetet med Sveriges miljömål som har pågått i snart 30 år men ännu har bara ett miljömål uppnåtts, skyddande ozonskikt.

– Det sker ju mycket bra arbete på Länsstyrelsen, de arbetar bra och systematiskt men det händer ändå för lite ute i samhället. Samma sak gäller även andra myndigheter i länet, säger Bernt.

Han berättar hur Region Dalarnas länsplan för transportinfrastruktur 2018-2029 beskrev satsningar på kollektivtrafik, gång och cykel som resurseffektiva åtgärder, bra för både stadsmiljön och klimatet. Men i själva verket utmynnade planen bara i flera stora byggprojekt för att gynna turismen, till exempel en ny flygplats för skidturismen i fjällen. Pengarna räckte inte till kollektivtrafik, gång och cykel.

– Det verkar som att politikerna går tvärt emot tjänstemännen som i alla fall försöker göra ett bra jobb, menar Bernt.

– Tillväxten är ett uttalat huvudmål, allt annat har fått vika sig. Det finns två uppsättningar av mål. Dels den fina varianten som visas upp för staten och medborgarna och sen den verkliga målbilden som går i samma gamla hjulspår, säger Bernt.

Trots den dystra prognosen på hemmaplan ser Bernt att inspiration finns bland några andra omställningsnätverk runt om i landet. Bernt berättar om Anders Persson i Söderhamn som är en drivande person i omställningsrörelsen nationellt. I Söderhamn har han varit med och startat Södra Norrlands omställningscentrum, SNOC. Där har de bland annat kurser för småbrukare, socialt boende och anordnar framtidsveckor. Länsstyrelsen verkar också vara med på noterna. Sättet att vilja påverka verkar också skilja sig lite från i Falun.

– Anders Persson har startat ett lokalt politiskt parti i Söderhamn, säger Bernt.

Bernt tycker också att det är viktigt att engagera sig i politiken, men säger att det politiska systemet lätt äter upp en.

– Man får travar av dokument att ta sig igenom och snart upptäcker man att man är mest engagerad i frågor som man egentligen inte brinner för, säger Bernt.

Sedan starten av omställningsrörelsen i Sverige 2009 ser Bernt att man inte har åstadkommit så mycket. Han tror att omställningsrörelsen behöver se över sin strategi, även på nationell nivå, för att åstadkomma mer förändring. Lokalt så har Falunätverket i alla fall fått igång samarbeten med bland annat FN-föreningen i Falun och Naturskyddsföreningen. Falu miljögrupp är en lokalgrupp i organisationen Jordens vänner som de också samarbetar med. Bernts slutsats är tydlig. Han ser att alla behöver engagera sig mer i föreningar och organisationer.

– Vi behöver skapa en kraftfull opinion för att kunna påverka myndigheternas beslut i hållbarhetsfrågor.

Henrik Johansson
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

”Vi behöver en nystart på jorden”

Tove Stenius, forskningsassistent på Sveriges lantbruksuniversitet SLU, berättar i ett ljudklipp om sin syn på bioekonomi, hållbart skogsbruk, ekosystemtjänster och omställning. Intervjun är gjord av Shakinn Osorio, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Foto: Privat

Bioekonomi kan beskrivas som en ekonomi baserad på förnybara naturresurser och tjänster istället för ändliga resurser. Tove Stenius ser både möjligheter och problem med begreppet bioekonomi, som hon menar skulle behöva ta större avstånd från dagens tillväxt, konsumtion och syn på naturen.

I stort ser hon ändå positivt på framtiden.

– Jag tror mycket på gammal kunskap och att ta till sig det vi vet om hur vi tar hand om och kan leva av naturen. Vi får bygga upp något nytt, jag tror det kan bli bra. Vi behöver en nystart på jorden.

Intervjun är gjord av Shakinn Osorio, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier. Lyssna på den här: https://www.facebook.com/218353955169662/videos/328476751061573/

Stanna upp och sakta ner – en inre omställning

Hur kan en påverka planeten positivt utan att gå in i vare sig duktighetsfällan eller väggen? Matilda Nilsson Morris, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, ger sina bästa tips.

Copyright © Zooll.com Design by MysticEmma

När man börjar leta sin väg in i omställning möts man ofta främst av yttre förändringar. Äta mindre kött, undvika plast och handla ekologiskt. Alla dessa saker kan man räkna, väga och mäta. Prestationer som dessa som på sikt kan påverka planeten positivt, och även få en att känna sig nöjd, stolt, duktig. Men lycklig? I en värld där man förväntas jobba 40 timmar i veckan så effektivt som möjligt för att hela tiden nå bättre och bättre, bäst resultat – behöver vi verkligen mer stress, press och krav?

Givetvis inte. Ingen behöver mer som tynger ner dem. Men oavsett behöver vi alla göra dessa saker, för att jorden ens ska ha en chans att överleva allt det som vi utsatt den för. Så hur får vi allt det här att gå ihop?

Jag tror att man kan vrida och vända på det hur som helst, man kan försöka pressa ihop alla dessa bitar till något “perfekt livspussel” men hur man än trycker ihop det tror jag inte att man kan hålla ihop det utan att själv gå sönder, åtminstone inte i längden. Inte ens om man använder superlim.

Så hur kan man förändra, utan att gå in i vare sig duktighetsfällan eller väggen? Själv försöker jag stanna upp då och då, sakta ner och lyssna mer efter vad det är jag behöver för att må bra. Att reflektera över vad som är viktigt för en, vad man vill prioritera och hur ens liv ser ut i nuläget är ett bra sätt att få överblick. Att börja med acceptans är minst lika viktigt som att våga drömma, för att på så vis kunna börja realisera sina drömmar. Men det är inte alltid lätt.

Förut hade jag för vana att skriva tre sidor om dagen på morgonen när jag vaknade. Det kunde vara vad som helst, alla ord som formade sig i mitt huvud. Dessa sidor är inte alls något jag läst i efterhand, men just då var det ett skönt sätt att få ut alla tankar man snurrar in sig själv i. Numera har meditation blivit mitt verktyg för att behandla stress. Det kan ta ett tag att komma in i det, men när man kommer underfund med hur man kan acceptera sina tankar och känslor utan att jaga efter dem, då börjar saker hända. Även träning minskar stress, och en sådan sak som att ta lite tid och energi till att göra något som man älskar bidrar ju till högre livskvalitet.

En sak jag har märkt är att dessa metoder lätt går från att vara någonting frihetsgivande till att bli ett skadligt tvång och ännu ett krav att uppfylla. Blir ens avslappning mer ett måste än en vilja så kan det vara dags att byta till något som känns bättre. Vet man med sig att man har en tendens att vilja prestera, checka av boxar i en evighetslång ”att göra”-lista kan man vara lite extra vaksam på detta. Man gör ju trots allt dessa saker för sin egen skull, inte för omvärldens, och det är bara värt att fortsätta om det får en själv att må bra.

Och mår man själv bra, ja, då kanske man har mer energi att pigga upp andra, eller göra alla de där yttre förändringarna för att förbättra omvärlden. Man kan inte bygga någonting nytt på någonting gammalt, och det gäller också tankesätt. Ska man kunna förändra omvärlden och försöka få den att må bättre – då är det viktigt att man själv mår bra också, så att man har ett bra utgångsläge för att förändra. Att stanna upp, sakta ner och känna efter kanske inte löser all ens ångest, kanske inte blåser bort all stress, men det är en början. Och vad har man att förlora på det egentligen, utom just stress, genom att sålla bland kraven och fokusera på det som är viktigt för just dig.

Matilda Nilsson Morris
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Ute ur konferensbubblan – tankar efter Degrowth conference

Klyftan är enorm mellan den svenska valrörelsen och en konferens om nedväxt, alltså motsatsen till tillväxt. Simon Classon, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, reflekterar efter den internationella Degrowthkonferensen som hölls 21–25 augusti.

Foto: Paul Sableman/The Only Sustainable Growth is Degrowth (cc-by-2.0)

Mitt i den intensiva augustivärmen deltog jag för ett par veckor sedan i Degrowth conference i Malmö. Den tryckande sommarvärmen och påföljande torka och skogsbränder har blivit som en katalysator för diskussioner om klimatet. Eftersom det gjort att jag själv tänkt mer på hur mycket vi redan påverkat klimatet och vilka möjligheterna egentligen är att slå om till ett hållbart samhälle var det med stort intresse jag besökte konferensen. Degrowth conference syftar till att sammanföra människor och diskutera hur omställning kan lyftas in i det offentliga samtalet och under tre intensiva dagar hölls diskussioner, seminarier och workshops.

Under konferensen hade jag många intressanta samtal om svårigheterna och möjligheterna i att ställa om samhället för att möta klimathotet. Och jag lämnade Degrowthkonferensen med en förhoppning om, och en tro på, att många faktiskt har förstått att vårt samhälle behöver en storskalig förändring för att konsekvenserna av den globala uppvärmningen överhuvudtaget ska bli hanterbara.

Men väl ute ur konferensbubblan tvingades jag återigen inse hur långt dagens politiska debatt är från de åtaganden som faktiskt kommer krävas. I valdebatterna står partiledarna och säger att de haft en härlig semester i värmen, att flygskatten ska sänkas och ett förment grönt parti vill sänka dieselskatten. Det är då lätt att tappa hoppet om att förändring alls är möjligt.

Jag tänker att Degrowth och liknande evenemang då är viktiga för att påminna varandra om att det trots mediebilden är många som förstått att det krävs förändring och en större omställning av samhället. Även om de stora makthavarna kanske inte deltar så bidrar det till hopp och att plattformar för förändring kan skapas.

Läs mer om konferensen och se en del av föredragen i efterhand på malmo.degrowth.org.

Simon Classon
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Kursdeltagare startar Tillsammanspodden

Hur hänger mat, kärlek och omställning ihop? Det pratar Mimmi och Daniel Lowejko från företaget Omväxling om i andra avsnittet av Tillsammanspodden. Bakom podden står två deltagare från kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier – här berättar en av dem, Michael Lind, mer.

Daniel och Mimmi Lowejko berättar i Tillsammanspodden om hur de tog steget från ekorrhjulet till att styra över sin egen tid. Foto: Abigail Sykes

I början av sommaren började en ny kurs på Holma folkhögskola, en kurs med inriktning på att sprida historier om omställning. Kursen heter Hållbarhet, journalistik och sociala medier och sträckte sig över hela sommaren men snart är den slut. Många berättelser har spritts över sommaren men det är inte över ännu, inspirationen finns kvar och deltagarna fortsätter sprida historierna på flera håll.

Jag och Johanna Stjerndahl bestämde oss för att starta en podcast med tanken att sprida positiva historier om vad som redan händer, att omställningen är på gång. Jag skriver detta inlägg för att alla som är intresserade av Holma folkhögskola ska få se att skolan levererar, hela tiden. Podden heter Tillsammanspodden men utgår från Tillsammansbloggen som vi startade samtidigt.

En annan tanke vi har med podden och bloggen är att bygga broar mellan olika grupper i samhället, grupper som vill förändra världen och arbetar för det men kanske inte känner till varandra. Därför kommer vi träffa olika människor från dessa grupper och hoppas att nätverket kan fortsätta växa. Tillsammans kan vi göra en förändring, tillsammans hittar vi lösningar.

Två avsnitt är släppta och i det senaste avsnittet träffar vi Mimmi och Daniel Lowejko som båda tidigare gått på skolan, de driver idag företaget Omväxling i Tjörnarp. Där arbetar de med lokala råvaror, lokalsamhälle, ekologiska produkter och gemenskap utifrån det de älskar, mat. Kolla in dem på sociala medier och lyssna på dem i vår podd.

På återseende!

www.tillsammansbloggen.se

Kram!

Michael Lind
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Så kan vi nå fram med omställning

Samtidigt som människors kunskap om klimatförändringarna har ökat, har engagemanget blivit allt mindre. Hur kan vi få fler att agera för omställning och hållbarhet? Abigail Sykes, lärare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, ger en rad tips.

Några strategier för att kommunicera kring omställning kan vara att fokusera på det positiva, sprida berättelser om hur en hållbar framtid kan se ut och utnyttja att vi inspireras av andra.

Det här är en sammanställning av teorier och tips från andras forskning och erfarenheter – se källorna i slutet. Håll till godo!

Vad gör att folk inte agerar på de (miljö)kriser vi ser runt omkring oss?

Det finns många skäl till att människor förnekar eller ignorerar klimathotet och andra kriser som samhället står inför.

Enligt psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes handlar det om:

  • Distans – vi upplever klimathotet som långt bort i tid, i rum, socialt och i vårt ansvar – vi känner att det inte angår oss
  • Domedag – vi blir avtrubbade, känner skuld och ångest och blir passiva
  • Dissonans – vid en krock mellan det vi gör och det vi vet (att vi borde göra) litar vi mer på det vi gör – även om det är ”dåligt”
  • Denial – när vi inte orkar med domedagsprofetior och dissonans stoppar vi huvudet i sanden
  • Identitet – vi lyssnar mer på våra värderingar än på fakta – om föreslagna lösningar på klimathotet inte stämmer med våra värderingar misstror vi även vetenskapen bakom dem.

Enligt boken Active hope av Joanna Macy och Chris Johnstone är det främst:

  • ”Jag tror inte att det är så farligt.”
  • ”Det är inte upp till mig att ta tag i det här.”
  • ”Jag vill inte sticka ut från mängden.”
  • ”Denna information hotar mina kommersiella eller politiska intressen.”
  • ”Jag blir så upprörd att jag föredrar att inte tänka på det.”
  • ”Jag känner mig paralyserad. Jag känner till faran, men jag vet inte vad jag ska göra åt den.”
  • ”Det finns ingen mening med att göra något, eftersom det ändå inte kommer att göra någon skillnad.”

Fler förklaringar:

  • När vi inte ser någon annan agera, tänker vi att inte vi heller behöver göra något.
  • Skrämselpropaganda och fakta om problemen stärker människors försvar eller gör oss passiva.
  • Miljöengagerade som är bittra eller arga, som dömer eller säger åt folk vad de ska göra, är det ingen som lyssnar på. Istället bidrar de till en vi-och-de-känsla.

 

Hur kan vi hantera det här?

Tre strategier är dels att fokusera på positiva visioner och nya berättelser, dels att använda sig av grupptryck och dels att använda så kallad nudging.

  • Börja med dig själv och hitta en hoppfull och glädjefylld utgångspunkt innan du försöker ställa om andra, så blir du mer effektiv. Försök att lägga 95 procent av din tid och mentala energi på lösningar och hopp, och 5 procent på att förstå problemen. Hämta gärna kraft ifrån ett nätverk av likasinnade.
  • Satsa på direkt feedback som visar att det vi gör betyder något. Var generös med beröm till de som ”gör rätt”!
  • Det ska vara lätt att fatta klimatsmarta beslut. Ge gärna konkreta exempel på enkla förändringar som folk kan göra och var tydlig med att det är OK att ta ett steg i taget.
  • Koppla klimatsmarta åtgärder till bättre hälsa, spännande nya möjligheter eller ett mer resilient samhälle, istället för att koppla till klimathot.
  • Genuint hopp kan växa ur djupare samtal om de känslor som klimathotet väcker.
  • Sprid inspirerande berättelser om möjligheterna till en bättre framtid. Konkretisera t ex hur det kan se ut när vi lyckats klara klimatmålen.
  • När mellan 15 och 18 procent av en befolkning tror på en vision, då förändras samhället. För att nå de sista 6–8 procenten ska vi inte berätta om problemen, utan om drömmen. Vi behöver berätta varför en hållbar värld är en bättre värld.
  • Positiva lokala visioner är nödvändiga i omställningsrörelsen, bland annat eftersom de ger hopp, inspiration och fokus samt berättar för andra vad vi gör och varför.
  • När vi ser andra göra mer hållbara val, är det större chans att vi också kommer att göra dem, visar forskning. Det gäller både grupper som vi tillhör, och grupper som vi beundrar och inspireras av. Visa gärna utifrån dig själv att det är enkelt och roligt att leva mer hållbart!
  • Att se människor i vår närhet göra hållbara val gör klimatfrågan nära och personlig – och därmed viktig – i stället för fjärran och abstrakt.
  • Det är nästan omöjligt att få folk att gå emot gruppnormer. Det är då bättre att försöka ändra gruppnormen.
  • Nudging – små knuffar mot mer hållbara beteenden – kan vara effektiva. Beteendet kommer först, därefter attityden: ”Om jag fattar hållbara beslut som att använda solenenergi eller återvinna måste det betyda att klimatfrågan är viktig, och därmed måste klimatvetenskapen vara riktig”.

 

Vilka mer allmänna tips finns för att påverka genom kommunikation?

Känn din målgrupp och ditt utgångsläge:

  • Vilka är målgruppen? Hur mycket vet de om ämnet? Vad tycker de i dag? Riskerar ditt budskap att motverkas av kognitiv dissonans (att det krockar med vad målgruppen redan vet och tycker)? Vilka hinder finns för att de ska kunna ta till sig ditt budskap?
  • Hur ser situationen ut i övrigt? Finns det belöningar/sanktioner kring det beteende som du vill framkalla eller förhindra?

Använd dialog och uppmuntra till diskussion

Var en trovärdig avsändare, t ex genom att:

  • Visa att du är öppen för dialog och för att lyssna på lika villkor
  • Satsa på långsiktiga effekter genom relations- och nätverksbyggande i form av möten och diskussioner med grupper
  • Antingen vara en expert ELLER visa att du är precis som din målgrupp: ”Jag känner med dig”, ”Jag står på din sida mot de onda”

Använd budskap som:

  • slår an en ton hos mottagaren, t ex kopplar till positiva känslor eller tidigare kunskap
  • knyter an till mottagarens egna erfarenheter
  • får mottagaren att fundera, som är svåra att ”slå ifrån sig”
  • är en del av ett större sammanhang och samverkar med budskap från flera håll
  • innehåller max 20 procent ny information
  • betonar orsak och verkan för att skapa förståelse
  • passar målgruppen – undvik eller förklara tekniska begrepp som icke-invigda inte förstår, t ex
  • är konkreta eller innehåller metaforer
  • repeteras ca fem gånger
  • drar nytta av social skrämselpropaganda, typ ”folk kommer att skratta åt dig om du inte…” – men självklart bara om det inte är oetiskt!

Tänk på att människor sällan fattar rationella beslut.

Konsekvenser av detta:

  • Vi tenderar att överskatta sannolikheten av positiva effekter.
  • Det är mycket vanligt att vi fattar beslut först och sedan söker argument som stöder vårt beslut efteråt. Gör det därför så lätt som möjligt att fatta ”bra” beslut!
  • När osäkerheten/hotet är stort, undviker vi ny information.

Istället för att övertyga människor med fakta och argument kan det därför fungera bättre att underlätta själva beslutet/beteendet genom att:

  • Ge ”hur”-information – ”så här gör du”
  • Dela upp beslut i delsteg
  • Visa att andra har lyckats
  • Använda belöningar och bestraffningar
  • Göra beslutet/beteendet så enkelt som möjligt, t ex ha återvinningskärl nära varje hem – utnyttja så kallad ”nudging”

 

Källor:
Föreläsningar under kurserna Medie och kommunikationsvetenskap A och B, Lunds universitet, 1999–2000

Böcker:
Active hope (Macy & Johnstone)
Övertalningsstrategier (Palm)
Using communication theory (Windahl & Signitzer)
Strategic organisational communication (Conrad & Poole)

Länkar:
www.sverigesnatur.org/aktuellt/darfor-hor-vi-inte-klimatlarmen
www.sydsvenskan.se/2018-08-19/moa-om-katastroffilmer
www.landetsfria.se/artikel/127161
miljo-utveckling.se/battre-miljoprestationer-med-mental-traning
urkarlektilljorden.se/2018/07/19/att-medskapa-forandringen
transitionnetwork.org/do-transition/starting-transition/7-essential-ingredients/vision
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/711445?programid=3345
www.resilience.org/stories/2015-04-13/what-we-think-about-when-we-try-not-to-think-about-global-warming/
www.awinwinworld.com/en-GB/nudging-sweden-22379937
https://en.wikipedia.org/wiki/Nudge_theory

Text och foto: Abigail Sykes
Lärare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Odling bland höghus och kaniner

Blomkålskollektivet har sedan förra året varit en del av Stadsbruks odlingar i östra Malmö. På 900 kvadratmeter testar de tre medlemmarna möjligheterna att bedriva ett kommersiellt jordbruk mitt i staden. Simon Classon, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistisk och sociala medier, har besökt dem.

Karolina Sahle (t v) och Anton Castenberg (t h) lärde känna varandra på Lantbruksuniversitetet Alnarp och driver tillsammans med Ebba Wilhelmsson Blomkålskollektivet.

På andra sidan motorvägen från Rosengård, bredvid kyrkogården och Almgårdens höghus, inklämt mellan gångvägens spatserande småbarnsfamiljer och motorvägens dånande bilar står Karolina Sahle på Blomkålskollektivets odling och planterar ut snittblommor. Grönsakerna har gått bra men just blommorna åt kaninerna upp vilket är varför Karolina fått ställa sig och sätta nya.

– Vi hade behövt ett riktigt staket. Kaninerna är svåra att bli av med, säger Karolina och sätter sig ned med en kopp kaffe på höbalarna som är uppställda mot en container de använder som verktygsbod.

– Vi la ut blodmjöl för ett tag sen. Det är ett gödningsmedel gjort på torkat blod som ska fungera avskräckande för kaninerna. De tror att det är större rovdjur där då. Det har ändå varit bättre sedan dess, säger Anton Castenberg, den andra av tre medlemmar i Blomkålskollektivet, som också tagit paus och slagit sig ner bredvid.

– Men de är svåra att bekämpa, fortsätter han.

Blomkålskollektivet bildades förra året och var då sju personer som alla studerade odling på olika sätt och bestämde sig för att testa sina färdigheter. I år är de tre personer. Alla jobbar 50 procent under sommaren, men även regelbundet under vinterhalvåret. Platsen för odlingen är relativt central och är på en mark som tidigare inte användes alls.

– Platsen är bra! Det är nice för det är rätt centralt. Härifrån till Möllan är det bara 10 minuter. Jag kan gilla att man syns när man är här med. Det bor många i området och det är en stor gångväg så det är många som går förbi och ser det här. Man hoppas ju det ger dem någonting också att se att man kan odla i staden, säger Anton.

Odlingarna i Västra Skrävlinge är en del av Stadsbruk vilket är en förening som fungerar som en inkubator för personer som vill starta kommersiella jordbruk i staden. Den grundades i Malmö för några år sedan men har nu expanderat till Göteborg och Växjö. Stadsbruk bidrar med olika former av hjälp för de som vill starta upp en odling på deras mark.

– Vi får exempelvis hyra den här marken billigt och då ingår verktyg, verktygsbod, toaletter, vatten och sådant. Det kan vara visst finansiellt stöd eller hjälp med hur en bedriver ett företag. Eftersom vi alla studerar odling behöver vi kanske mer hjälp med bokföring och marknadsföring än själva odlingen, säger Karolina.

– Men eftersom det är så nytt vet ingen riktigt än hur man gör för att få en odling i staden att bli långsiktigt hållbart ekonomiskt så vi håller alla på att testa oss fram, säger Anton.

Med sitt centrala läge är odlingen i Västra Skrävlinge enkel att ta sig till vilket gör det enkelt för odlarna att transportera grönsakerna även med cykel.

Tillsammans med Stadsbruk har Blomkålskollektivet varit med och startat upp Reko-ring Malmö. Reko-ring är ett forum där konsumenter kan köpa direkt från producenter. Och intresset är stort.

– I morse la jag till 250 personer som hade ansökt om medlemskap till Facebook-gruppen för Reko-ring, säger Karolina.

– Genom Reko-ring kan producenter själva lägga upp en annons i Facebook-gruppen med vad de säljer så får folk kommentera om de vill köpa och så betalar de innan. Det är inte riktigt en marknad utan allt är klart innan vilket gör det smidigt för producenten. Det är bra, det går att köpa allt möjligt även ägg, kött och mjölk eller till exempel honung, fortsätter hon.

I år har Blomkålskollektivet även börjat sälja till restauranger i stan och de märker att intresset för grönsaker odlade i staden ökar även där.

– Far i hatten och Saltimporten köper en del, säger Anton.

– Men vi säljer gärna mer till privatpersoner. Dels ger det mer pengar per gröda. Restauranger köper större mängder men betalar oftast inte lika mycket. Så vi försöker sälja sallat och annat som vet att vi får mycket av till restauranger men större grödor som tar lite längre tid att odla försöker vi få mervärde för och sälja till privatpersoner. Sedan känns det ju lite roligare med rent ideologiskt. Att inte bara sälja till lyxrestauranger, säger Karolina, skrattar till och fyller på med lite mer kaffe från termosen.

– Ja rent idealiskt hade vi kunnat sälja bara till privatpersoner. Ha Reko-ring två, tre gånger i veckan, fyller Anton i.

Vilka produkter är populärast?

– Kålen är väldigt populär! säger Anton.

– I år har vi börjat med grönsakskassar med. Istället för att folk köper en salladsmix för 30 kronor har vi märkt i år att folk köper för kanske 100 kronor istället då. Och vi kan lägga in lite mer det som går att skörda för tillfället, fortsätter han.

Trots ett ökat intresse beskriver Karolina och Anton det som att det är svårt att med en nystartad odling få ekonomin att gå plus. De tror att nyckeln till att det ska bli möjligt ligger i att konsumenter vågar börja handla mer direkt av odlaren. Kanske är det också på väg att hända. Reko-ring finns nu på 50 olika platser i landet och fortsätter expandera.

– I framtiden hoppas vi ju att fler människor ska köpa direkt av odlaren, det finns flera olika sätt att göra det. Prenumeration och andelsjordbruk är bara några. Om det går att garantera stabilare inkomster för odlaren skulle det förbättra villkoren mycket, säger Karolina och tittar ut över odlingsbäddarna i Västra Skrävlinge.

Nästa år är Blomkålskollektivet inte kvar. De är alla färdiga med sina studier och har bestämt att ta med sig erfarenheterna härifrån in i andra projekt. Några andra kommer ta deras plats i Västra Skrävlinge, samtidigt växer Stadsbruk och etablerar nästa säsong en till odling i Hyllie. Kommersiella jordbruk i staden är fortfarande nytt i Malmö, men utvecklingen går fort och med ett växande intresse från konsumenter kommer de närmsta åren bli händelserika för stadens bönder.

Text och foto: Simon Classon
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistisk och sociala medier