Veckans deltagare: Nina Rostern, kursen Skogsträdgård

Det började i en kolonilott i Malmö och nu har hon både händer och fötter i jorden på Holma Folkhögskola. Nina Rostern, deltagare på kursen Skogsträdgård: odling och ekologi, berättar vad omställningsrörelsen betyder för henne men fokuset ligger lika mycket på den inre omställningen.

Nina Rostern
“Det som är så bra med omställning och permakultur är att allting blir lättare”, säger Nina Rostern. Foto: Privat

Vad är viktigast för dig med att ställa om till ett hållbart samhälle?
– Det är nog att man skall gilla det man gör och se grejer som är så bra med omställning och permakultur. Allting blir lättare egentligen. Det blir lättare att leva. Till exempel om man ser på detta med att klippa gräset. En person kan klippa gräset, samla upp det, lägga det i en korg och gå med gräset till en uppsamlingsplats. Eller så kan man bara ta gräset och slänga in det i en rabatt eller över odlingarna. Och slänga in tidningar i odlingsbädden. Och så får man jord. Det är ju jättebra att inte behöva anstränga sig för att bli av med avfall.

Hur kom du i kontakt med Omställningsrörelsen?
Jag har inte aktivt sökt mig till Omställningsrörelsen. Det har blivit ett resultat av att jag intresserade mig för odling egentligen. Min kompis skaffade en kolonilott. Och det var så kul att ha pallkrage och se det växa. Det var så spännande. ”Åh, undrar vad som kommer upp nästa gång och se vad som har hänt i miniatyr”, säger hon och klappar händerna.
– Då jobbade jag heltid, men detta var ju så himla kul. Det skulle vara kul att gå någon kurs i detta. Jag kollade vad det fanns för kurser egentligen i Skåne, och då fanns ju Holma. Och kursen Skogsträdgård hade lite av allt. Som en liten kurs med mycket. Ganska allomfattande.

Vad är det som är lockande med att lära sig allt?
– Bra fråga! Försöker komma ihåg hur jag tänkte då. För nu är jag ju i det. Mycket nyttotänk, allmänbildande, bra att kunna. Som att vara bäst på Trivial pursuits.

Vara bäst..?
– [Skratt) Det är ju grejen, man blir inte bäst på något, man blir bäst på allt.

Något mer du vill tillägga?
– Oavsett om man fastnar för detta eller inte så måste man gå åt detta hållet. Men alla val man gör eller inte blir svåra att motivera. Det är svårt att motivera sina val när man väl kommit in i detta tänket. Det blir så rätt och fel på ett sätt.

Kommit in i detta tänket om permakultur?
– Det blir väl lite permakultur men det blir lite som detta tänket med att vi pajar jorden väldigt högintensivt just nu. Jag måste göra val där jag kan sakta ner den processen och det är där jag upptäcker att det samtidigt är kul. Allting går ju i omlopp, så allting är bra. Samtidigt träffar man roliga folk som inte är så hetsiga. I dess grupperingar av folk försvinner fokus på jobb och karriär, sådant som tidigare varit vad är nästa steg. Detta är mer att stanna upp och reflektera också. Och detta ger mig som människa lite mer tyngd. Att ha rödvin i grytan – det blir mastigare än att bara springa på bollar och titta framåt. Och du kommer inte ihåg någonting och det har inte gett mig ett skit, för jag har bara sprungit på nästa boll. Jag tror jag har kommit till insikt om det. Jag tror att det är många som vet om detta, men att känna det, då är nästa att du måste utsättas för det och stanna upp. Jag är nästan där. Jag har inte stannat upp helt. Det är mycket annat i huvudet, men är man medveten så blir det ännu bättre. Men det tror jag är den stora helheten också. Att man som människa får ett bättre liv.

Känner du dig aktiv i omställningsrörelsen?
– Ja och nej. I utbildningen integrerar man mycket med klasskompisar, och gör praktik hos människor som är permakulturfolk och där blir det ett utbyte. På så sätt inspireras man av andra. Det utbytet är ju en del av att sprida omställning. Även om man inte gör det medvetet så är det resultatet. Och samtidigt har man roligt och bli engagerad, och det finns mycket roligt att göra.
– Jag har upptäckt att mycket och många inom detta har ju för mycket. Det blir snarare efter ett tag att ”nu skall jag fokusera genom att säga nej till saker”. Annars hakar man på varenda puck och då blir det svårt att reflektera över att detta har man gjort.

Är det det du har lärt dig?
– (Skratt) Det har jag sett att andra gjort och det är det jag har upplevt själv. Men jag kan också tänka att det är det som blir resultatet när en är så engagerad. Det blir så mycket kul att haka på och väldigt välkomnande och inbjudande folk. Det finns mycket möjligheter.

Men du försöker göra det själv?
– Att säga nej och så? Nej, nu är jag i en period där jag försöker välja riktigt och där jag försöker lösa mitt liv ekonomiskt för att det skall gå ihop. Jag har ju bara en kolonilott och bor i centrala Malmö. Det är väl kanske inte så bara.

Vi träffades i Skogsträdgården på Holma i Höör en tidig höstdag. Silverbären var snart på väg att bli mogna och under vårt samtal plockade vi ett och annat mullbär samt att Nina visade mig runt. Frågan var kanske aldrig om Nina känner sig aktiv i Omställningsrörelsen utan snarare på vilket sätt hon tänker om omställning, hur hon vill leva det. Och på så sätt så är hon en del av något större, något som många personer i Sverige tänker och går igenom. Vi alla gör det tillsammans, i våra egna balkonger, kolonilotter, trädgårdar och skogsträdgårdar.

Nina Grossman
Deltagare på tillvalet Media och omställning

”Skapar sammanhang som sitter i kroppen”

”Skapar sammanhang som sitter i kroppen”

Hör om Tobiasgården, en gård utanför Kungälv som även är boende och daglig verksamhet för personer med särskilda behov, inspirerad av antroposofi och närhet till naturen. Reportaget är gjort av Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Posted by Holma folkhögskola on Friday, 16 November 2018

Vegankock la hela livet på den perfekta köttgrytan

Som grek-italienska menar Petra Cavini att hon var uppvuxen i “världens köttigaste kultur”. Men för två år sedan fick Petra njursten och hennes läkare rekommenderade vegansk kost. Nu är hon aktuell med en vegansk kokbok. Här intervjuas hon av Sofia Malm, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Petra Cavini
“Jag ser en vän i alla barnen”, säger Petra Cavini. Foto: Pressbild

Petra var först tveksam till att äta vegansk mat men efter att ha sett dokumentärfilmer om köttindustrin tog hennes intresse för vegansk kost fart.

– Jag var helt ärrad och insåg att vi saknar kunskaperna om hur köttindustrin påverkar klimatet. Det som vi tycker är väldigt självklart idag kommer inte finnas om 50 år. Jag tänkte: jag ska inte bara bli vegan utan jag ska förändra världen!

Första halvåret var dock svårt. Petra testade flera veganska märken.

– Ibland tänkte jag “fan det här smakar modellera”. Det var därför jag skrev kokboken, för att underlätta för de som vill prova vegansk kost.

Men hon menar att det finns goda veganska versioner av alla rätter och att hon inte saknar kött.

I en intervju med Vegopodden säger du “man måste göra sådant som folk gillar att äta”. Vad är det folk gillar att äta?

Petra skrattar till.

– God mat? Höjdpunkten i livet för mig är frukost, lunch och middag och därifrån kommer mitt matlagningsintresse. Många blir förvånade över att jag har socker i kakor då veganer antas äta nyttig mat. Det finns tusentals andra veganer som inspirerar med hälsosam mat men “that’s not me, I like sugar”.

Förra året blev Petra ombedd att laga vegansk mat på Mulledalens förskola i Stockholm för att sänka dess klimatutsläpp. Alla 20 recept i kokboken “Veganer äter bara gräs” är ”framtagna av vår vansinnigt kräsna, oemotståndligt socker-söta matpanel” som består av nio förskolebarn från Mulledalens förskola.

– Det känns självklart att normalisera mat som är bra för klimatet och då börja med den nästkommande generationen, barnen.

I samma kokbok finns recept som pytt i panna, lasagne, panerad fisk med remouladsås samt kroppkakor. Recepten är anpassade efter vad barnen ville ha och är jättebra som veganska menar Petra.

Men när Petra började på förskolan sa en förälder att hens barn inte gillade vegomat.

– Det är som att säga att ett barn inte gillar allätarkost för att hen inte gillar korv. Smaken är individuell och barnen märker ingen skillnad på en gräddsås som är baserad på havregrädde eller en vanlig gräddsås.

Många som är vana vid kött, mjölk, smör och liknande kanske undrar hur de ska laga mat utan de ingredienserna. Vad skulle du säga till dem?

Petra skrattar till igen.

– Köp min kokbok. Allt går att ersätta, frågan är bara hur. Kolla om du har en vän som är vegetarian eller vegan och fråga om de kan gå och handla med dig och visa vilka produkter som är bra. Vissa märken är oätliga, punkt.

Och till de som inte vill lägga alltför mycket tid på matlagning säger hon att det ständigt kommer nya lösningar för hur man enkelt kan äta vegansk mat. Som färdiga matlådor.

Även traditionella efterrätter finns med i Petras kokbok. Vissa med ingredienser som kan tänkas vara ovanliga för många. Till exempel bubbelvatten i veganska våfflor.

– Våfflorna blir frasiga. Det är ett husmorsknep jag har tagit med mig från min matälskande familj, säger Petra.

I recepten på kladdkaka med vit chokladvisp och kärleksmums finns kikärtsspad med.

– Man kan tänka, hur gott är det att äta den äggvita som kikärtsspadet ersätter? Dessutom är kikärtsspad jättenyttigt.

Petras passion för mat slutar heller inte när hon somnar. Kanelbullekaka, en blandning mellan kanelbulle och kaka, kommer från en dröm om ett saftkalas och finns med i kokboken.

– Jag kan vakna upp och säga “anteckna en lila tårta” till min kompis och sedan somna om. Jag äter sjukt mycket i mina drömmer också, säger Petra.

I framtiden vill Petra fortsätta att jobba med barn och utveckla den växtbaserade maten i förskolor och skolor. Hon vill också komma in i detaljhandeln där hon vill utveckla färdiga veganska tårtor att köpa.

Vill du lägga till något?

– Alla steg i rätt riktning ska man vara stolt över och jag är jätteglad för alla steg som tas!

Sofia Malm
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Yoga och odling sprider hinduism i Ungern

 

Yoga och odling sprider hinduism i Ungern

Visste du att det fanns ett hinduiskt tempel mitt på den ungerska landsbygden? Nandafalva hindu templom ordnar bland annat yogafestival och odlar för att sprida hinduism och andlighet och komma närmare naturen. Videon är gjord av Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Posted by Holma folkhögskola on Friday, 2 November 2018

 

En guide till nerväxt/degrowth

Nerväxt eller degrowth kan vara ett sätt att skapa ett mer hållbart samhälle både socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Det menar två deltagare på Degrowthkonferensen i Malmö i augusti i en intervju (på engelska) med Matilda Nilsson Morris, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Adam and Karÿn both attended the Degrowth conference in Malmö in August. Photo: Matilda Nilsson Morris

A guide, more or less, to Degrowth with Karÿn and Adam

Between the 21st and the 25th August, the International Degrowth Conference took place in Malmö. But what, exactly, is degrowth? Aside from a quick scan through Google to see what the movement is about, I had no idea what I’d get myself into by going to the conference. So to find out more, I spoke to Karÿn and Adam.

Karÿn is a PhD student in Wales, originally from the Netherlands. She came across degrowth through her activism in feminism, which lead her to the environmentalist movement. She believes feminism and environmentalism can and should interact. Now she interviews activists about the shift from collective to individual environmentalism and how that relates to privilege within environmental activism on a personal and general level. She is here to learn more about the degrowth approach and how she can use this approach combined with environmentalism and feminism. She also came to the conference to meet other people with whom she can discuss topics related to degrowth.

Adam is a PhD student from the Czech Republic, though he stresses that he would rather be associated with his garden, where he has been growing food for the last 2 years, than his studies. He lives in a little community (collective) that is trying out alternative ways of living. At the same time, he is doing research in alternative economies. So degrowth is present in his life both as a topic of research and in practice. He has known of the movement since a couple of years back, and had gone to the last conference in Budapest. “I feel very inspired by this community and now more in an academic sense. For me (degrowth) is an inspiration in terms of writing” Adam says, “for activism, I have different streams and sources.”

Karÿn says she is very new to degrowth and that the movement links to other things she works with. “I would say the main goal is to create a more sustainable society in its many meanings, so sustainable relations, that people can live happily, healthily all over the world, and sustainable in an environmental sense, that we recognise that climate change is a problem and not only dwell on these problems, but also on practical alternatives, what can we actually do? And then also sustainable economically in the sense that we recognise the role of economics. Degrowth is also really about reorienting the idea that societies should centre around economic growth, so thinking about what sustainable economics could look like is also then shifting the purpose of economic relations and thinking about them differently, so not just in a capitalist or market sense of just buying stuff whenever we want to or feel the need, but also connecting it with other people and for instance sharing things or making things or reusing things.”

Adam mainly uses degrowth as a concept in his writing about alternative economics. He also uses it as an example in his workshops on global education. They started out with a focus on development and globalisation, but now the focus has turned more and more to activism. Schools, teachers, faculties participate in Adam’s workshops, and sometimes they are also open to the public, as the workshops are part of Adam’s business. When asked what the process of degrowth could lead to, he says he can’t see any degrowing progress. “Do you have the impression that the economy is degrowing?” he asked me. I have to agree with him, the vast majority of societal actors are centred around growth. However, when asked which values would be the most important in a hypothetical degrowing future, he replies courage, truth and love (based on the work and blog of Miki Kashtan).

If you are new to degrowth, what can you look into in order to find more? Adam recommends looking up “the house modernity built”, a diagram explaining the hidden costs, the different floors and the structural damage of it’s expansion. Websites such as www.degrowth.info/en/ are also useful to read through if you want to learn more. He also encourages people to question their harnessed fears, commentary desires and perceived entitlement.

Karÿn suggests reading through for instance some of the many academic papers covering the topic. Otherwise, her main tip is to talk to people who are already involved and interested in environmental movements. Having a conversation is probably the most accessible way to engage in the degrowth movement.

Matilda Nilsson Morris
Participant on the course Sustainability, journalism and social media

“Det brinner av existentiell kris”

Vad har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid? Det frågar Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, i ett debattinlägg efter sommarens skogsbränder.

Foto: Joanne Francis/Unsplash

En värld som står i lågor. Det brinner i skogar, det brinner i orden och det brinner i en kollektiv frustration över sakernas tillstånd. Vi är många som delar på frustrationen över att något inte är rätt, dess uttryck däremot kan skilja sig så markant att vi på många sätt ställs emot varandra. I tider där vi snarare behöver möta varandra och oss själva i en aktiv undran om hur står det till med vår världssyn egentligen. Hjälper den oss överhuvudtaget?

Jag var ofta väldigt arg när jag var ung, arg på konsumtionssamhället, miljöförstöring, på kroppsideal, på mina föräldrar, på att staden jag växte upp i var så fruktansvärt tråkig. Det jag mest var arg på var att ingen verkade tycka att det fanns en mening till varför vi fanns. Som nittonåring gick jag till en psykolog med hoppet att inom psykiatrin borde man väl veta något. Jag såg honom i ögonen och sa ”jag är förvirrad över hur det kan vara så att vår planet, som cirkulerar kring ett enormt eldklot, är inte ens ett sandkorn i ett evigt expanderande universum och jag ska mest gå och handla saker på H&M?” Psykologen såg på mig något ställd och svarade ”ja, du upplever alltså ett slags existentiell kris?”.

Missnöjda med privilegium
I dagens polariserade samhällsklimat, upplever jag det som att vi lever i en kollektiv existentiell kris, om än en något undermedveten sådan. Hur kan det vara så att i ett av världens mest välmående länder om man ser till utbildning, trygghet, tillgång till vatten och mat, hälsovård, social trygghet, kan vi ha en sådan brinnande frustration som i dagens debattklimat? Självklart är det mycket som behöver utvecklas och förbättras och ingenting har uppnått perfektion, men hur kan vi förvänta oss det när vi inte ens vet vad det är? Oavsett, så har vi en levnadsstandard över de flesta länderna i världen, och ändå verkar vi inte vara nöjda.

Mitt i alla våra privilegier så står vi handfallet blinda inför dem. Visst är det ett privilegium att bo i ett land utan krig och där fattigdom och hunger inte är en del av vardagen så som det var i Sverige för bara hundra år sedan. Vad är det då som fattas för att fylla det där hålet? Tillväxtekonomin har ju tydligt visat att den kan inte fylla det, miljön förstörs i löpande takt och samtidigt som vi har tillgång till det mesta pengar kan köpa så mår allt fler människor sämre. Även i valrörelsen har många partier valt att fokusera på rädslor, snarare än hoppfulla visioner. Den existentiella krisen jag upplevde som ung kom i följd av att uppleva storheten i att existera inte svarades an på i samhället i stort, vare sig i skolan eller i kulturen. Frågan om livets essentiella mening diskuterades möjligen någonstans, inom olika trossamfund men aldrig som en levande,
gemensam fråga vi alla är en del av. Det var inte en levande kulturimpuls.

Vad jag istället växte upp till var snarare nästan det motsatta – en kultur där planeten som är förutsättningen för själva livet inte respekteras. En världsbild med rötter bland annat i den cartesianska synen på världen, även känd som den mekanistiska världsbilden. En världsbild som revolutionerade den västerländska synen på världen och människan, utformad av René Descartes och som medförde en tydlig division mellan människan och naturen. Människan med sin själ stod över allt det andra och inte heller alla människor besatt nödvändigtvis denna dyrbara själ. Resten var bara maskiner, jämförbara med ett urverk. När man ställer sig ovanför allt annat, tappar det andra naturligt ett värde. När världen omkring slutar ha ett värde annat än i förhållande till människan (och som sagt, inte vilken människa som helst) skapas ett tomrum.

Vad fylls tomrummet av?
Dr Jordan Peterson är en kanadensisk professor i psykologi som blivit känd främst för sin kritik av postmodernismen och genom att vara en röst som nått ut till många, arga, unga män. Hans föreläsningar, som finns tillgängliga på internet, handlar till en stor del om just den existentiella krisen vi kollektivt befinner oss i. Ofta refererar Peterson till Nietzsches och Dostojevskijs litterära verk där han menar att författarna kunde förutse nihilismens och de totalitära staternas framväxt, då de i sin samtid såg hur man förkastade de grundvalar som stått för de högre moraliska värderingarna, där människan behövde svara an uppåt. När dessa fundament som den mänskliga kulturen vilat på sedan urminnes tider plötsligt relativiserades, skapade det moraliska tomrum som enligt Nietzsche kunde fyllas med antingen nihilism eller en tro på en totalitär maktordning. Fullständigt kaos eller totalitär ordning.

Jag finner det vara väldigt intressanta betraktelser, vad det är som har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid. Samtidigt som vi ser människor fly från krig, barn ligga döda på stränder och vi vill stoppa dem från att nå den säkerhet och trygghet vi lever med i Sverige. Främlingsfientligheten verkar ha medvind i seglen medan fulare och fulare personangrepp numera är vardag på sociala medier, i medier och i de politiska rummen. I mina funderingar kring hur lätt livets storhet kan reduceras till detta, gör det mig något modstulen ibland. Samtidigt måste man ändå beskriva beteendet som fantastiskt, att kunna missa livet när man lever det. Även om jag inte är kristen så är det talande att själva meningen med synden handlar egentligen inte om att just göra en massa dåliga saker, utan att missa målet.

Vad kan detta mål vara, som fyller våra hål? I alla urkulturer och mystiska traditioner är det essentiella budskapet väldigt snarlikt; att livet är en mystisk resa där kärleken är den kontrollerande principen vi behöver rätta våra liv efter. I en tid där fler och fler mår sämre av bland annat av så kallad klimatångest och enligt dr Peterson nihilism, är det av största prioritet vi behöver börja ge rum för djupare samtal om högre, hållbarare värderingar. Vad är det för mening med att finnas till? Vi måste våga fråga den här frågan, även om vi är rädda för att inte veta svaret. Vi måste våga se att den världsbild vi lagt vår tro till med största sannolikhet är fyllt med felaktigheter och våga lita på att det är en resa värd att ta. En resa som kan släcka den mest brinnande törsten efter mening.

Arci Pasanen,
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

“Fler och fler blir miljömedvetna”

Anna Johansson, verksamhetsansvarig på ABF Osby och Östra Göinge, berättar i ett ljudklipp om sitt tidigare jobb i second hand-butik, om att flytta från storstaden till landet samt drömmen om att bli mer självförsörjande.

Intervjun är gjord av av Akiko Frid, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier. Lyssna genom att spela denna video från Facebook.

Foto: Akiko Frid

Ordförande i Falun driver opinion för omställning

Samarbete och kultur är några sätt att få fart på omställningen till ett mer hållbart samhälle. Det säger Bernt Lindberg, ordförande för Omställning Falun, i en intervju med Henrik Johansson, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

“Nu handlar det om att skapa opinion tillräckligt stor för att myndigheterna ska lyssna på oss”, säger Bernt Lindberg, ordförande för Omställning Falun. Foto: Privat

Efter en kortare cykeltur genom sydöstra Falun kommer jag fram till ett charmigt gult radhus. Jag har blivit inbjuden hem till Bernt Lindberg. Bernt hälsar mig välkommen in och jag slår mig ner vid köksbordet. Bernt slår sig ner på andra sidan bordet i sin röda fleece-tröja.

Bernt är ordförande för Omställning Falun. Men han berättar att han kommer från Stockholm från början och att han flyttade till Falun 1993. Barnen hade flugit ut och han och hans fru var trötta på storstan. De letade boende på flera olika ställen men hamnade till sist i Falun. Här fanns goda förbindelser till barnen och till fackliga uppdrag i Stockholm och ett hyfsat kulturliv och samtidigt fin natur, även om Bernt konstaterar att det mesta är hyggen nuförtiden.

Idag är han pensionär men i yrkeslivet arbetade Bernt länge med miljöfrågor på lite olika sätt. Han har jobbat som journalist, bland annat fem år på tidningen Arbetsmiljö. Därefter har han frilansat som miljöjournalist och skrivit mycket om yttre miljöfrågor. Han berättar också att forskning ligger honom varmt om hjärtat då han tidigare haft ett ben i forskarvärlden.

Omställningsnätverket i Falun består enligt Bernt idag av cirka 300 personer. De flesta av medlemmarna är dock mest anslutna digitalt och inte närvarande fysiskt så ofta. Bernt menar att intresset hos medlemmarna finns, men att tiden inte räcker till för många av dem. Idag arbetar Faluns omställningsnätverk i olika arbetsgrupper med teman som till exempel hållbara bostäder. Hållbart boende, berättar Bernt, innebär en annan typ av boende än den traditionella familjebostaden.

– Det är dels en resursfråga, Sverige har störst boyta per invånare i världen, och så är det socialt utvecklande.

Nätverket har jobbat länge med planer på att etablera ett hållbarhetscentrum för Dalarna.

– Vår ambition är att skapa rum för diskussion och debatt kring människors gemensamma utmaningar, i kombination med boende och praktisk verksamhet.

Men Bernt menar att hitta en bra lokal till en rimlig kostnad har visat sig vara svårt, även om det finns lokaler.

– Till exempel Rottneby som är en bergsmansgård i östra Falun och en del av världsarvet.

Där menar Bernt att omställningen skulle kunna husera med en bra kombination av verksamheter, verkstäder, ateljéer, möteslokaler, boende, m.m.

– Sågmyra yllefabrik står också tom sen flera år tillbaka. Där skulle det finnas plats för många olika verksamheter, säger Bernt.

Men svårigheterna att få till ett köp har gjort att man nu har lagt ner idén om att ha en fast lokal för omställningsrörelsen.

– Vi har kommit fram till att det nog trots allt är bättre att ha lokaler som man kan hyra vid behov istället för egna som kostar i uppvärmning och underhåll, menar han.

Bernt ser att omställningsrörelsen skulle ha mycket att vinna på att knyta samman kultur med omställningsfrågorna. Hittills har den idén dock inte burit frukt i någon större omfattning.

– Vi behöver hitta utvecklande kopplingar mellan konstnärsvärlden och arbete för ett hållbart samhälle, säger Bernt som känner att Falu kommun inte verkar prioritera kulturfrågor.

– De lägger ner bibliotek och det är svårt att väcka intresse i de frågorna hos kommunens politiker.

Under våren har omställningsnätverket intensifierat sin strategi med samarbeten med andra ideella föreningar och fortsätter bygga engagemang på det sättet.

– Vi har haft samarbete med en rad föreningar i många år men nu handlar det om att skapa opinion tillräckligt stor för att myndigheterna ska lyssna på oss, säger Bernt.

Omställning Falun har också försökt starta upp ett samarbete med Högskolan Dalarna, men även där har de tidigare mötts av bristande intresse. Bernt berättar att Högskolan förvisso har haft en intressant föreläsningsserie om hållbarhet öppen för allmänheten nu under våren. De har också haft ett givande samarbete med dem på Högskolan som arbetar med ekologiskt byggande.

– Det visar att det finns vilja på Högskolan. Men allmänt verkar det viktigare för dem att samarbeta med företag och näringsliv än med ideella organisationer, säger han.

Bernt ser också att det finns ett kunskapsglapp som behöver fyllas i grund- och gymnasieskolan.

– De nya läroplanerna har integrerat hållbarhet i skolan och det är jättebra. Men det har blivit så mycket och så omfattande att det skulle behövas fortbildning av alla lärare i hållbarhetsfrågorna, menar Bernt.

Han tycker att det vore en god idé att koppla ihop högskolan, de kommunala skolorna och Omställning Falun för att gemensamt ta hand om kunskapsluckorna.

Bernts arbete i det lokala omställningsnätverket innebär också att skriva insändare och remissvar till olika myndigheter i länet. Länsstyrelsens i Dalarna hade utarbetat ett program för sitt miljömålsarbete och det remissvar som Omställning Falun lämnade in blev tydligen en riktig snackis i korridorerna på Länsstyrelsen.

– Ja, då blev jag faktiskt uppriktigt glad. Det kändes som att vi hade nått fram till dem, säger Bernt.

Men samtidigt upplever han att myndigheterna har en helt annan definition av hållbarhet än de lokala föreningarna.

– De är fortfarande inriktade på ekonomisk tillväxt till varje pris, säger han.

Och när det gäller Falu kommuns arbete sågas även det.

– Kommunens arbete känns både långsamt och felriktat. Kommunens cykelplan som blev klar 2014 var ambitiöst skriven men hittills har ingenting hänt, säger Bernt.

Han berättar att Omställning Falun har skickat in medborgarförslag, väckt diskussion och försökt påverka. Men kommunen verkar mer intresserad av att främja bilism och ge bidrag till stora evenemang som till exempel skidtävlingar på Lugnet, menar Bernt.

– Dalarna är ett dåligt län för omställning. Det finns en stark motorkultur och det känns som att politiken förs på en låg intellektuell nivå, säger han.

– Politikerna vill inte ta till sig. Det känns som att kunskaper om omvärlden och miljöfrågor saknas hos politikerna.

Bernt ser ett tydligt exempel i arbetet med Sveriges miljömål som har pågått i snart 30 år men ännu har bara ett miljömål uppnåtts, skyddande ozonskikt.

– Det sker ju mycket bra arbete på Länsstyrelsen, de arbetar bra och systematiskt men det händer ändå för lite ute i samhället. Samma sak gäller även andra myndigheter i länet, säger Bernt.

Han berättar hur Region Dalarnas länsplan för transportinfrastruktur 2018-2029 beskrev satsningar på kollektivtrafik, gång och cykel som resurseffektiva åtgärder, bra för både stadsmiljön och klimatet. Men i själva verket utmynnade planen bara i flera stora byggprojekt för att gynna turismen, till exempel en ny flygplats för skidturismen i fjällen. Pengarna räckte inte till kollektivtrafik, gång och cykel.

– Det verkar som att politikerna går tvärt emot tjänstemännen som i alla fall försöker göra ett bra jobb, menar Bernt.

– Tillväxten är ett uttalat huvudmål, allt annat har fått vika sig. Det finns två uppsättningar av mål. Dels den fina varianten som visas upp för staten och medborgarna och sen den verkliga målbilden som går i samma gamla hjulspår, säger Bernt.

Trots den dystra prognosen på hemmaplan ser Bernt att inspiration finns bland några andra omställningsnätverk runt om i landet. Bernt berättar om Anders Persson i Söderhamn som är en drivande person i omställningsrörelsen nationellt. I Söderhamn har han varit med och startat Södra Norrlands omställningscentrum, SNOC. Där har de bland annat kurser för småbrukare, socialt boende och anordnar framtidsveckor. Länsstyrelsen verkar också vara med på noterna. Sättet att vilja påverka verkar också skilja sig lite från i Falun.

– Anders Persson har startat ett lokalt politiskt parti i Söderhamn, säger Bernt.

Bernt tycker också att det är viktigt att engagera sig i politiken, men säger att det politiska systemet lätt äter upp en.

– Man får travar av dokument att ta sig igenom och snart upptäcker man att man är mest engagerad i frågor som man egentligen inte brinner för, säger Bernt.

Sedan starten av omställningsrörelsen i Sverige 2009 ser Bernt att man inte har åstadkommit så mycket. Han tror att omställningsrörelsen behöver se över sin strategi, även på nationell nivå, för att åstadkomma mer förändring. Lokalt så har Falunätverket i alla fall fått igång samarbeten med bland annat FN-föreningen i Falun och Naturskyddsföreningen. Falu miljögrupp är en lokalgrupp i organisationen Jordens vänner som de också samarbetar med. Bernts slutsats är tydlig. Han ser att alla behöver engagera sig mer i föreningar och organisationer.

– Vi behöver skapa en kraftfull opinion för att kunna påverka myndigheternas beslut i hållbarhetsfrågor.

Henrik Johansson
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

”Vi behöver en nystart på jorden”

Tove Stenius, forskningsassistent på Sveriges lantbruksuniversitet SLU, berättar i ett ljudklipp om sin syn på bioekonomi, hållbart skogsbruk, ekosystemtjänster och omställning. Intervjun är gjord av Shakinn Osorio, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Foto: Privat

Bioekonomi kan beskrivas som en ekonomi baserad på förnybara naturresurser och tjänster istället för ändliga resurser. Tove Stenius ser både möjligheter och problem med begreppet bioekonomi, som hon menar skulle behöva ta större avstånd från dagens tillväxt, konsumtion och syn på naturen.

I stort ser hon ändå positivt på framtiden.

– Jag tror mycket på gammal kunskap och att ta till sig det vi vet om hur vi tar hand om och kan leva av naturen. Vi får bygga upp något nytt, jag tror det kan bli bra. Vi behöver en nystart på jorden.

Intervjun är gjord av Shakinn Osorio, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier. Lyssna på den här: https://www.facebook.com/218353955169662/videos/328476751061573/

Stanna upp och sakta ner – en inre omställning

Hur kan en påverka planeten positivt utan att gå in i vare sig duktighetsfällan eller väggen? Matilda Nilsson Morris, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, ger sina bästa tips.

Copyright © Zooll.com Design by MysticEmma

När man börjar leta sin väg in i omställning möts man ofta främst av yttre förändringar. Äta mindre kött, undvika plast och handla ekologiskt. Alla dessa saker kan man räkna, väga och mäta. Prestationer som dessa som på sikt kan påverka planeten positivt, och även få en att känna sig nöjd, stolt, duktig. Men lycklig? I en värld där man förväntas jobba 40 timmar i veckan så effektivt som möjligt för att hela tiden nå bättre och bättre, bäst resultat – behöver vi verkligen mer stress, press och krav?

Givetvis inte. Ingen behöver mer som tynger ner dem. Men oavsett behöver vi alla göra dessa saker, för att jorden ens ska ha en chans att överleva allt det som vi utsatt den för. Så hur får vi allt det här att gå ihop?

Jag tror att man kan vrida och vända på det hur som helst, man kan försöka pressa ihop alla dessa bitar till något “perfekt livspussel” men hur man än trycker ihop det tror jag inte att man kan hålla ihop det utan att själv gå sönder, åtminstone inte i längden. Inte ens om man använder superlim.

Så hur kan man förändra, utan att gå in i vare sig duktighetsfällan eller väggen? Själv försöker jag stanna upp då och då, sakta ner och lyssna mer efter vad det är jag behöver för att må bra. Att reflektera över vad som är viktigt för en, vad man vill prioritera och hur ens liv ser ut i nuläget är ett bra sätt att få överblick. Att börja med acceptans är minst lika viktigt som att våga drömma, för att på så vis kunna börja realisera sina drömmar. Men det är inte alltid lätt.

Förut hade jag för vana att skriva tre sidor om dagen på morgonen när jag vaknade. Det kunde vara vad som helst, alla ord som formade sig i mitt huvud. Dessa sidor är inte alls något jag läst i efterhand, men just då var det ett skönt sätt att få ut alla tankar man snurrar in sig själv i. Numera har meditation blivit mitt verktyg för att behandla stress. Det kan ta ett tag att komma in i det, men när man kommer underfund med hur man kan acceptera sina tankar och känslor utan att jaga efter dem, då börjar saker hända. Även träning minskar stress, och en sådan sak som att ta lite tid och energi till att göra något som man älskar bidrar ju till högre livskvalitet.

En sak jag har märkt är att dessa metoder lätt går från att vara någonting frihetsgivande till att bli ett skadligt tvång och ännu ett krav att uppfylla. Blir ens avslappning mer ett måste än en vilja så kan det vara dags att byta till något som känns bättre. Vet man med sig att man har en tendens att vilja prestera, checka av boxar i en evighetslång “att göra”-lista kan man vara lite extra vaksam på detta. Man gör ju trots allt dessa saker för sin egen skull, inte för omvärldens, och det är bara värt att fortsätta om det får en själv att må bra.

Och mår man själv bra, ja, då kanske man har mer energi att pigga upp andra, eller göra alla de där yttre förändringarna för att förbättra omvärlden. Man kan inte bygga någonting nytt på någonting gammalt, och det gäller också tankesätt. Ska man kunna förändra omvärlden och försöka få den att må bättre – då är det viktigt att man själv mår bra också, så att man har ett bra utgångsläge för att förändra. Att stanna upp, sakta ner och känna efter kanske inte löser all ens ångest, kanske inte blåser bort all stress, men det är en början. Och vad har man att förlora på det egentligen, utom just stress, genom att sålla bland kraven och fokusera på det som är viktigt för just dig.

Matilda Nilsson Morris
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier