Kategoriarkiv: Uncategorized

Veckans deltagare: Toni Hedin, Allmän kurs

Toni Hedin, en streetsmart jämtlänning, som redan tidigt i livet ville ställa om och göra aktiva val för ett mer hållbart samhälle, sitter framför mig. Ungdomens äventyrslust tog honom till Lund och teatern. Just nu läser han Allmän kurs på Holma Folkhögskola.

Toni Hedin
“Jag gör revolution i det tysta”, säger Toni Hedin med ett leende. Foto: Helene Stjärnqvist

Vad lockade dig att bli en del av omställningsrörelsen?
– Egentligen är benämningen “omställningsrörelse” ganska ny för mig. Den blev
bekant först då jag började som student på kursen Stadsodling på Holma Folkhögskola. Fast tankarna har funnits hos mig ända sedan jag var ung. Målsättningen har alltid, eller i alla fall tidigt i livet, funnits att bo på landet, odla min egen mat och att ingå i ett socialt sammanhang där fokus ligger på möten och sammanhang. Vårt sätt att leva idag tar kål på oss.

På vilket sätt tar ditt engagemang sig uttryck?
– Jag blev tvungen att ställa om min kost och äta veganskt ganska tidigt i livet så odling blev väldigt viktigt för mig. Idag har jag två odlingslotter i Lund bland annat på Brunnshög. Jag är ganska självförsörjande, säger han stolt.
– När jag får tillfälle så talar jag också med andra människor om det här med att äta ekologiskt. Jag gör revolution i det tysta kan man säga, fortsätter han med ett leende på läpparna.

Vad tänker du är det viktigaste för att vi ska kunna ställa om till ett hållbart sätt att leva?
– Framförallt villighet. En viktig sak är att få makthavare att inse, känna ett behov av att det är viktigt att leva med naturen och att också inse att andra i världen mår dåligt av vårt sätt att leva. Medvetenhet är ett nyckelord. Vi måste alla inse att när det ekonomiska styr våra liv och val, som nu, då är vi inne på fel väg. Det kväver vår personliga utveckling. Vi måste våga bli öppna. Det vore det bästa för samhället.

Helene Stjärnqvist
Deltagare på tillvalet Media och omställning

Veckans deltagare: Nina Rostern, kursen Skogsträdgård

Det började i en kolonilott i Malmö och nu har hon både händer och fötter i jorden på Holma Folkhögskola. Nina Rostern, deltagare på kursen Skogsträdgård: odling och ekologi, berättar vad omställningsrörelsen betyder för henne men fokuset ligger lika mycket på den inre omställningen.

Nina Rostern
“Det som är så bra med omställning och permakultur är att allting blir lättare”, säger Nina Rostern. Foto: Privat

Vad är viktigast för dig med att ställa om till ett hållbart samhälle?
– Det är nog att man skall gilla det man gör och se grejer som är så bra med omställning och permakultur. Allting blir lättare egentligen. Det blir lättare att leva. Till exempel om man ser på detta med att klippa gräset. En person kan klippa gräset, samla upp det, lägga det i en korg och gå med gräset till en uppsamlingsplats. Eller så kan man bara ta gräset och slänga in det i en rabatt eller över odlingarna. Och slänga in tidningar i odlingsbädden. Och så får man jord. Det är ju jättebra att inte behöva anstränga sig för att bli av med avfall.

Hur kom du i kontakt med Omställningsrörelsen?
Jag har inte aktivt sökt mig till Omställningsrörelsen. Det har blivit ett resultat av att jag intresserade mig för odling egentligen. Min kompis skaffade en kolonilott. Och det var så kul att ha pallkrage och se det växa. Det var så spännande. ”Åh, undrar vad som kommer upp nästa gång och se vad som har hänt i miniatyr”, säger hon och klappar händerna.
– Då jobbade jag heltid, men detta var ju så himla kul. Det skulle vara kul att gå någon kurs i detta. Jag kollade vad det fanns för kurser egentligen i Skåne, och då fanns ju Holma. Och kursen Skogsträdgård hade lite av allt. Som en liten kurs med mycket. Ganska allomfattande.

Vad är det som är lockande med att lära sig allt?
– Bra fråga! Försöker komma ihåg hur jag tänkte då. För nu är jag ju i det. Mycket nyttotänk, allmänbildande, bra att kunna. Som att vara bäst på Trivial pursuits.

Vara bäst..?
– [Skratt) Det är ju grejen, man blir inte bäst på något, man blir bäst på allt.

Något mer du vill tillägga?
– Oavsett om man fastnar för detta eller inte så måste man gå åt detta hållet. Men alla val man gör eller inte blir svåra att motivera. Det är svårt att motivera sina val när man väl kommit in i detta tänket. Det blir så rätt och fel på ett sätt.

Kommit in i detta tänket om permakultur?
– Det blir väl lite permakultur men det blir lite som detta tänket med att vi pajar jorden väldigt högintensivt just nu. Jag måste göra val där jag kan sakta ner den processen och det är där jag upptäcker att det samtidigt är kul. Allting går ju i omlopp, så allting är bra. Samtidigt träffar man roliga folk som inte är så hetsiga. I dess grupperingar av folk försvinner fokus på jobb och karriär, sådant som tidigare varit vad är nästa steg. Detta är mer att stanna upp och reflektera också. Och detta ger mig som människa lite mer tyngd. Att ha rödvin i grytan – det blir mastigare än att bara springa på bollar och titta framåt. Och du kommer inte ihåg någonting och det har inte gett mig ett skit, för jag har bara sprungit på nästa boll. Jag tror jag har kommit till insikt om det. Jag tror att det är många som vet om detta, men att känna det, då är nästa att du måste utsättas för det och stanna upp. Jag är nästan där. Jag har inte stannat upp helt. Det är mycket annat i huvudet, men är man medveten så blir det ännu bättre. Men det tror jag är den stora helheten också. Att man som människa får ett bättre liv.

Känner du dig aktiv i omställningsrörelsen?
– Ja och nej. I utbildningen integrerar man mycket med klasskompisar, och gör praktik hos människor som är permakulturfolk och där blir det ett utbyte. På så sätt inspireras man av andra. Det utbytet är ju en del av att sprida omställning. Även om man inte gör det medvetet så är det resultatet. Och samtidigt har man roligt och bli engagerad, och det finns mycket roligt att göra.
– Jag har upptäckt att mycket och många inom detta har ju för mycket. Det blir snarare efter ett tag att ”nu skall jag fokusera genom att säga nej till saker”. Annars hakar man på varenda puck och då blir det svårt att reflektera över att detta har man gjort.

Är det det du har lärt dig?
– (Skratt) Det har jag sett att andra gjort och det är det jag har upplevt själv. Men jag kan också tänka att det är det som blir resultatet när en är så engagerad. Det blir så mycket kul att haka på och väldigt välkomnande och inbjudande folk. Det finns mycket möjligheter.

Men du försöker göra det själv?
– Att säga nej och så? Nej, nu är jag i en period där jag försöker välja riktigt och där jag försöker lösa mitt liv ekonomiskt för att det skall gå ihop. Jag har ju bara en kolonilott och bor i centrala Malmö. Det är väl kanske inte så bara.

Vi träffades i Skogsträdgården på Holma i Höör en tidig höstdag. Silverbären var snart på väg att bli mogna och under vårt samtal plockade vi ett och annat mullbär samt att Nina visade mig runt. Frågan var kanske aldrig om Nina känner sig aktiv i Omställningsrörelsen utan snarare på vilket sätt hon tänker om omställning, hur hon vill leva det. Och på så sätt så är hon en del av något större, något som många personer i Sverige tänker och går igenom. Vi alla gör det tillsammans, i våra egna balkonger, kolonilotter, trädgårdar och skogsträdgårdar.

Nina Grossman
Deltagare på tillvalet Media och omställning

Veckans deltagare: Sajad Hojati, Allmän kurs

Sajad Hojati från Afghanistan har varit nästan fem år i Sverige och går nu allmän kurs på Holma Folkhögskola.

”Där jag kommer ifrån odlar i princip alla sin egen mat för självförsörjning”, berättar Sajad Hojati. Foto: Sarah Angel

Vad lockade dig att vara en del av omställningsrörelsen?
– Att odla är en aktivitet och en påminnelse om barndomen. Jag har en bakgrund i omställning eftersom jag växte upp med odling. Där jag kommer ifrån odlar i princip alla sin egen mat för självförsörjning och lönearbete finns inte på samma sätt som här. Jag upplever att det är mycket mer stressigt i Sverige till skillnad från Afghanistan och att när arbetet handlar om att förse sig själv och sin familj med mat istället för att tjäna pengar får jag en mycket lugnare skönare livsstil.

På vilket sätt tar ditt engagemang sig uttryck?
– Jag har bland annat tagit ansvar för skolans odling på Brunnshög i Lund och jag fick kämpa för att gå kvar på Holma eftersom jag ville fortsätta hålla på med odling. Just nu bor jag i en väns kolonistuga och min vän som inte är speciellt odlingsintresserad låter mig i princip odla precis vad jag vill, allt från tomater, zucchini, ringblommor till bär finns där. Odling är mitt fritidsintresse och det är intressant att lära sig att odla här, med ett annat klimat. Den största skillnaden är egentligen att det är lättare att odla här, man behöver inte vattna lika mycket. Hemma var man tvungen att ta vatten från källor via kanaler till vissa delar av odlingen.

Vad tänker du är det viktigaste för att vi ska kunna ställa om till ett hållbart sätt att leva?
– Jag tror att det är viktigt att lära barn om odling redan när de går på dagis. Om barnen får vara med och hjälpa till att odla från att de är små och smaka på grönsakerna så kommer de att få ett större intresse för det i framtiden.
– Jag tror också det är svårt att bo på de mindre orterna i Sverige för att allt som lockar finns i de större städerna men om det gavs bättre möjligheter för människor att bo i mindre städer och samtidigt kunna odla så skulle det kanske funka. Har man aldrig ätit ekologisk mat så vet man inte vad man missar, ekologisk närodlad mat borde få ta större plats.
– I Afghanistan är man mindre beroende av olja och det tror jag är ett steg i rätt riktning. Skulle det hända något i Sverige kan genomsnittsfamiljen klara sig i tre dagar innan maten tar slut i skafferiet. I Afghanistan kan man klara sig tre år.

Text och foto: Sarah Angel
Deltagare på tillvalet Media och omställning

Veckans deltagare: Nina Grossman, Ställ om

Nina Grossman bor i skogen utanför Höör och odlar enligt permakulturprinciper. Hon växte upp vid havet, efter det har hon bott i storstäder, sedan ville hon testa på skogen. Nina går kursen Ställ om på Holma Folkhögskola.

Nina Grossman
Nina Grossman är bland annat engagerad i Sambruket i Sösdalabygden. Foto: Privat

Vad lockade dig att vara en del av omställningsrörelsen?
– För två år sedan gick jag en helgkurs på Holma och i samband med det stötte jag på Sambruket i Sösdalabygden, ett omställningsprojekt för en mer hållbar bygd och började engagera mig i det som fanns där. Just begreppet omställning har inte varit huvudmålet för mig men det är något som kommit på köpet, det går hand i hand med mina intressen och det jag gör om dagarna. Jag har alltid haft ett hållbarhetstänk, när vänstervågen svepte förbi i tonåren började jag med teater och hängde med veganer och det fastnade i mina celler. Att det fastnade har nog att göra med att jag är en känslig person, jag vill göra rätt för mig och inte ta mig för stora friheter och skada någon. Helt plötsligt var jag en del av omställningsrörelsen som har samma värderingar som jag.

På vilket sätt tar ditt engagemang sig uttryck?
– Vartannat år byter jag hobby, svarar Nina och skrattar.
– Innan detta sydde jag medeltidskläder men nu har jag lagt det på hyllan för att ge mer tid till det här. Jag gillar lokal ekonomi och att nätverka med människor som tänker lika, som har ett mål jag kan vara delaktig i. Jag vill inte äta ”crap” och när jag är nära naturen och gör det som känns bra då mår jag bra. Jag tycker om miljön, gillar djur och vill inte äta dem, min partner är permakulturist och bra på odling, så jag började också odla enligt permakulturprinciper. Nu när jag går på Holma Folkhögskola för att lära mig mer, blir det mer konkret att detta handlar om omställning.

Vad tycker du är det viktigaste för att kunna ställa om till ett hållbart sätt att leva?
– Samarbeta, odla mat och hitta på ekonomiska lösningar.

Vad händer härnäst?
– Jag funderar på att gå kursen Skogsträdgård på Holma och i framtiden kanske jag vill skapa ett resilient företag.

Nina Rostern
Deltagare på tillvalet Media och omställning

”Skapar sammanhang som sitter i kroppen”

”Skapar sammanhang som sitter i kroppen”

Hör om Tobiasgården, en gård utanför Kungälv som även är boende och daglig verksamhet för personer med särskilda behov, inspirerad av antroposofi och närhet till naturen. Reportaget är gjort av Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Posted by Holma folkhögskola on Friday, 16 November 2018

Vegankock la hela livet på den perfekta köttgrytan

Som grek-italienska menar Petra Cavini att hon var uppvuxen i “världens köttigaste kultur”. Men för två år sedan fick Petra njursten och hennes läkare rekommenderade vegansk kost. Nu är hon aktuell med en vegansk kokbok. Här intervjuas hon av Sofia Malm, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Petra Cavini
“Jag ser en vän i alla barnen”, säger Petra Cavini. Foto: Pressbild

Petra var först tveksam till att äta vegansk mat men efter att ha sett dokumentärfilmer om köttindustrin tog hennes intresse för vegansk kost fart.

– Jag var helt ärrad och insåg att vi saknar kunskaperna om hur köttindustrin påverkar klimatet. Det som vi tycker är väldigt självklart idag kommer inte finnas om 50 år. Jag tänkte: jag ska inte bara bli vegan utan jag ska förändra världen!

Första halvåret var dock svårt. Petra testade flera veganska märken.

– Ibland tänkte jag “fan det här smakar modellera”. Det var därför jag skrev kokboken, för att underlätta för de som vill prova vegansk kost.

Men hon menar att det finns goda veganska versioner av alla rätter och att hon inte saknar kött.

I en intervju med Vegopodden säger du “man måste göra sådant som folk gillar att äta”. Vad är det folk gillar att äta?

Petra skrattar till.

– God mat? Höjdpunkten i livet för mig är frukost, lunch och middag och därifrån kommer mitt matlagningsintresse. Många blir förvånade över att jag har socker i kakor då veganer antas äta nyttig mat. Det finns tusentals andra veganer som inspirerar med hälsosam mat men “that’s not me, I like sugar”.

Förra året blev Petra ombedd att laga vegansk mat på Mulledalens förskola i Stockholm för att sänka dess klimatutsläpp. Alla 20 recept i kokboken “Veganer äter bara gräs” är ”framtagna av vår vansinnigt kräsna, oemotståndligt socker-söta matpanel” som består av nio förskolebarn från Mulledalens förskola.

– Det känns självklart att normalisera mat som är bra för klimatet och då börja med den nästkommande generationen, barnen.

I samma kokbok finns recept som pytt i panna, lasagne, panerad fisk med remouladsås samt kroppkakor. Recepten är anpassade efter vad barnen ville ha och är jättebra som veganska menar Petra.

Men när Petra började på förskolan sa en förälder att hens barn inte gillade vegomat.

– Det är som att säga att ett barn inte gillar allätarkost för att hen inte gillar korv. Smaken är individuell och barnen märker ingen skillnad på en gräddsås som är baserad på havregrädde eller en vanlig gräddsås.

Många som är vana vid kött, mjölk, smör och liknande kanske undrar hur de ska laga mat utan de ingredienserna. Vad skulle du säga till dem?

Petra skrattar till igen.

– Köp min kokbok. Allt går att ersätta, frågan är bara hur. Kolla om du har en vän som är vegetarian eller vegan och fråga om de kan gå och handla med dig och visa vilka produkter som är bra. Vissa märken är oätliga, punkt.

Och till de som inte vill lägga alltför mycket tid på matlagning säger hon att det ständigt kommer nya lösningar för hur man enkelt kan äta vegansk mat. Som färdiga matlådor.

Även traditionella efterrätter finns med i Petras kokbok. Vissa med ingredienser som kan tänkas vara ovanliga för många. Till exempel bubbelvatten i veganska våfflor.

– Våfflorna blir frasiga. Det är ett husmorsknep jag har tagit med mig från min matälskande familj, säger Petra.

I recepten på kladdkaka med vit chokladvisp och kärleksmums finns kikärtsspad med.

– Man kan tänka, hur gott är det att äta den äggvita som kikärtsspadet ersätter? Dessutom är kikärtsspad jättenyttigt.

Petras passion för mat slutar heller inte när hon somnar. Kanelbullekaka, en blandning mellan kanelbulle och kaka, kommer från en dröm om ett saftkalas och finns med i kokboken.

– Jag kan vakna upp och säga “anteckna en lila tårta” till min kompis och sedan somna om. Jag äter sjukt mycket i mina drömmer också, säger Petra.

I framtiden vill Petra fortsätta att jobba med barn och utveckla den växtbaserade maten i förskolor och skolor. Hon vill också komma in i detaljhandeln där hon vill utveckla färdiga veganska tårtor att köpa.

Vill du lägga till något?

– Alla steg i rätt riktning ska man vara stolt över och jag är jätteglad för alla steg som tas!

Sofia Malm
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Yoga och odling sprider hinduism i Ungern

 

Yoga och odling sprider hinduism i Ungern

Visste du att det fanns ett hinduiskt tempel mitt på den ungerska landsbygden? Nandafalva hindu templom ordnar bland annat yogafestival och odlar för att sprida hinduism och andlighet och komma närmare naturen. Videon är gjord av Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Posted by Holma folkhögskola on Friday, 2 November 2018

 

En guide till nerväxt/degrowth

Nerväxt eller degrowth kan vara ett sätt att skapa ett mer hållbart samhälle både socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Det menar två deltagare på Degrowthkonferensen i Malmö i augusti i en intervju (på engelska) med Matilda Nilsson Morris, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Adam and Karÿn both attended the Degrowth conference in Malmö in August. Photo: Matilda Nilsson Morris

A guide, more or less, to Degrowth with Karÿn and Adam

Between the 21st and the 25th August, the International Degrowth Conference took place in Malmö. But what, exactly, is degrowth? Aside from a quick scan through Google to see what the movement is about, I had no idea what I’d get myself into by going to the conference. So to find out more, I spoke to Karÿn and Adam.

Karÿn is a PhD student in Wales, originally from the Netherlands. She came across degrowth through her activism in feminism, which lead her to the environmentalist movement. She believes feminism and environmentalism can and should interact. Now she interviews activists about the shift from collective to individual environmentalism and how that relates to privilege within environmental activism on a personal and general level. She is here to learn more about the degrowth approach and how she can use this approach combined with environmentalism and feminism. She also came to the conference to meet other people with whom she can discuss topics related to degrowth.

Adam is a PhD student from the Czech Republic, though he stresses that he would rather be associated with his garden, where he has been growing food for the last 2 years, than his studies. He lives in a little community (collective) that is trying out alternative ways of living. At the same time, he is doing research in alternative economies. So degrowth is present in his life both as a topic of research and in practice. He has known of the movement since a couple of years back, and had gone to the last conference in Budapest. “I feel very inspired by this community and now more in an academic sense. For me (degrowth) is an inspiration in terms of writing” Adam says, “for activism, I have different streams and sources.”

Karÿn says she is very new to degrowth and that the movement links to other things she works with. “I would say the main goal is to create a more sustainable society in its many meanings, so sustainable relations, that people can live happily, healthily all over the world, and sustainable in an environmental sense, that we recognise that climate change is a problem and not only dwell on these problems, but also on practical alternatives, what can we actually do? And then also sustainable economically in the sense that we recognise the role of economics. Degrowth is also really about reorienting the idea that societies should centre around economic growth, so thinking about what sustainable economics could look like is also then shifting the purpose of economic relations and thinking about them differently, so not just in a capitalist or market sense of just buying stuff whenever we want to or feel the need, but also connecting it with other people and for instance sharing things or making things or reusing things.”

Adam mainly uses degrowth as a concept in his writing about alternative economics. He also uses it as an example in his workshops on global education. They started out with a focus on development and globalisation, but now the focus has turned more and more to activism. Schools, teachers, faculties participate in Adam’s workshops, and sometimes they are also open to the public, as the workshops are part of Adam’s business. When asked what the process of degrowth could lead to, he says he can’t see any degrowing progress. “Do you have the impression that the economy is degrowing?” he asked me. I have to agree with him, the vast majority of societal actors are centred around growth. However, when asked which values would be the most important in a hypothetical degrowing future, he replies courage, truth and love (based on the work and blog of Miki Kashtan).

If you are new to degrowth, what can you look into in order to find more? Adam recommends looking up “the house modernity built”, a diagram explaining the hidden costs, the different floors and the structural damage of it’s expansion. Websites such as www.degrowth.info/en/ are also useful to read through if you want to learn more. He also encourages people to question their harnessed fears, commentary desires and perceived entitlement.

Karÿn suggests reading through for instance some of the many academic papers covering the topic. Otherwise, her main tip is to talk to people who are already involved and interested in environmental movements. Having a conversation is probably the most accessible way to engage in the degrowth movement.

Matilda Nilsson Morris
Participant on the course Sustainability, journalism and social media

“Det brinner av existentiell kris”

Vad har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid? Det frågar Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, i ett debattinlägg efter sommarens skogsbränder.

Foto: Joanne Francis/Unsplash

En värld som står i lågor. Det brinner i skogar, det brinner i orden och det brinner i en kollektiv frustration över sakernas tillstånd. Vi är många som delar på frustrationen över att något inte är rätt, dess uttryck däremot kan skilja sig så markant att vi på många sätt ställs emot varandra. I tider där vi snarare behöver möta varandra och oss själva i en aktiv undran om hur står det till med vår världssyn egentligen. Hjälper den oss överhuvudtaget?

Jag var ofta väldigt arg när jag var ung, arg på konsumtionssamhället, miljöförstöring, på kroppsideal, på mina föräldrar, på att staden jag växte upp i var så fruktansvärt tråkig. Det jag mest var arg på var att ingen verkade tycka att det fanns en mening till varför vi fanns. Som nittonåring gick jag till en psykolog med hoppet att inom psykiatrin borde man väl veta något. Jag såg honom i ögonen och sa ”jag är förvirrad över hur det kan vara så att vår planet, som cirkulerar kring ett enormt eldklot, är inte ens ett sandkorn i ett evigt expanderande universum och jag ska mest gå och handla saker på H&M?” Psykologen såg på mig något ställd och svarade ”ja, du upplever alltså ett slags existentiell kris?”.

Missnöjda med privilegium
I dagens polariserade samhällsklimat, upplever jag det som att vi lever i en kollektiv existentiell kris, om än en något undermedveten sådan. Hur kan det vara så att i ett av världens mest välmående länder om man ser till utbildning, trygghet, tillgång till vatten och mat, hälsovård, social trygghet, kan vi ha en sådan brinnande frustration som i dagens debattklimat? Självklart är det mycket som behöver utvecklas och förbättras och ingenting har uppnått perfektion, men hur kan vi förvänta oss det när vi inte ens vet vad det är? Oavsett, så har vi en levnadsstandard över de flesta länderna i världen, och ändå verkar vi inte vara nöjda.

Mitt i alla våra privilegier så står vi handfallet blinda inför dem. Visst är det ett privilegium att bo i ett land utan krig och där fattigdom och hunger inte är en del av vardagen så som det var i Sverige för bara hundra år sedan. Vad är det då som fattas för att fylla det där hålet? Tillväxtekonomin har ju tydligt visat att den kan inte fylla det, miljön förstörs i löpande takt och samtidigt som vi har tillgång till det mesta pengar kan köpa så mår allt fler människor sämre. Även i valrörelsen har många partier valt att fokusera på rädslor, snarare än hoppfulla visioner. Den existentiella krisen jag upplevde som ung kom i följd av att uppleva storheten i att existera inte svarades an på i samhället i stort, vare sig i skolan eller i kulturen. Frågan om livets essentiella mening diskuterades möjligen någonstans, inom olika trossamfund men aldrig som en levande,
gemensam fråga vi alla är en del av. Det var inte en levande kulturimpuls.

Vad jag istället växte upp till var snarare nästan det motsatta – en kultur där planeten som är förutsättningen för själva livet inte respekteras. En världsbild med rötter bland annat i den cartesianska synen på världen, även känd som den mekanistiska världsbilden. En världsbild som revolutionerade den västerländska synen på världen och människan, utformad av René Descartes och som medförde en tydlig division mellan människan och naturen. Människan med sin själ stod över allt det andra och inte heller alla människor besatt nödvändigtvis denna dyrbara själ. Resten var bara maskiner, jämförbara med ett urverk. När man ställer sig ovanför allt annat, tappar det andra naturligt ett värde. När världen omkring slutar ha ett värde annat än i förhållande till människan (och som sagt, inte vilken människa som helst) skapas ett tomrum.

Vad fylls tomrummet av?
Dr Jordan Peterson är en kanadensisk professor i psykologi som blivit känd främst för sin kritik av postmodernismen och genom att vara en röst som nått ut till många, arga, unga män. Hans föreläsningar, som finns tillgängliga på internet, handlar till en stor del om just den existentiella krisen vi kollektivt befinner oss i. Ofta refererar Peterson till Nietzsches och Dostojevskijs litterära verk där han menar att författarna kunde förutse nihilismens och de totalitära staternas framväxt, då de i sin samtid såg hur man förkastade de grundvalar som stått för de högre moraliska värderingarna, där människan behövde svara an uppåt. När dessa fundament som den mänskliga kulturen vilat på sedan urminnes tider plötsligt relativiserades, skapade det moraliska tomrum som enligt Nietzsche kunde fyllas med antingen nihilism eller en tro på en totalitär maktordning. Fullständigt kaos eller totalitär ordning.

Jag finner det vara väldigt intressanta betraktelser, vad det är som har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid. Samtidigt som vi ser människor fly från krig, barn ligga döda på stränder och vi vill stoppa dem från att nå den säkerhet och trygghet vi lever med i Sverige. Främlingsfientligheten verkar ha medvind i seglen medan fulare och fulare personangrepp numera är vardag på sociala medier, i medier och i de politiska rummen. I mina funderingar kring hur lätt livets storhet kan reduceras till detta, gör det mig något modstulen ibland. Samtidigt måste man ändå beskriva beteendet som fantastiskt, att kunna missa livet när man lever det. Även om jag inte är kristen så är det talande att själva meningen med synden handlar egentligen inte om att just göra en massa dåliga saker, utan att missa målet.

Vad kan detta mål vara, som fyller våra hål? I alla urkulturer och mystiska traditioner är det essentiella budskapet väldigt snarlikt; att livet är en mystisk resa där kärleken är den kontrollerande principen vi behöver rätta våra liv efter. I en tid där fler och fler mår sämre av bland annat av så kallad klimatångest och enligt dr Peterson nihilism, är det av största prioritet vi behöver börja ge rum för djupare samtal om högre, hållbarare värderingar. Vad är det för mening med att finnas till? Vi måste våga fråga den här frågan, även om vi är rädda för att inte veta svaret. Vi måste våga se att den världsbild vi lagt vår tro till med största sannolikhet är fyllt med felaktigheter och våga lita på att det är en resa värd att ta. En resa som kan släcka den mest brinnande törsten efter mening.

Arci Pasanen,
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

“Fler och fler blir miljömedvetna”

Anna Johansson, verksamhetsansvarig på ABF Osby och Östra Göinge, berättar i ett ljudklipp om sitt tidigare jobb i second hand-butik, om att flytta från storstaden till landet samt drömmen om att bli mer självförsörjande.

Intervjun är gjord av av Akiko Frid, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier. Lyssna genom att spela denna video från Facebook.

Foto: Akiko Frid