“Är du där på… folkhögskolan… fortfarande?”
“Javisst! Det är fullt upp!”
“Vad är det nu igen… som ni gör för något…?”
I telefon med min mormor återkommer ständigt behovet att förklara vad min arbetsplats ägnar sig åt. Kanske kan det förklaras med att hon är gammal och inte minns särskilt väl, men det kan också vara för att folkhögskola är svårt att greppa oavsett ålder. Det kan liksom vara… så olika. Så mycket. Att det inte riktigt går att förstå.
Under de snart åtta år som jag har arbetat på Holma folkhögskola finns det mycket jag är stolt över. Först de mest uppenbara sakerna som att vi lyckas ge hopp och redskap till mängder av deltagare som vill lämna positiva avtryck på vår planet. Att vi har deltagare som ibland går vidare i initiativ och roller som blir prisbelönta och uppskattade. Att vi uppmärksammas i Höör för de insatser vi gör för orten där vi verkar. Mer i bakgrunden finns en stolthet över att ha varit en positiv kraft i mörka livsberättelser. En stolthet över att ha räddat liv och gett liv mening.
I möten med människor från andra folkhögskolor har jag hört liknande berättelser. Jag hör om framgångssagor på mängder av politikområden. Utbildningar som tar människor närmare sysselsättning, utbildningar som ger levande landsbygd, utbildningar som ger spetskompetens, utbildningar som ger en andra chans, utbildningar som ger mening till de mest utsatta och utbildningar som tas fram i all hast för att klara plötsliga samhällsutmaningar. Folkhögskolor gör allt och gör det med en självklar respekt och intresse för varje enskild individ.
Idag den 19 september har folkhögskolor samlats under den gemensamma manifestationen “Folkhögskolan bildar Sverige”. Det sker mot bakgrunden av nedskärningar och att vi behöver påminna politiker, allmänhet och oss själva om den fantastiska verksamhet som folkhögskolor genomför runt om i landet. Det är liksom viktigt att stanna upp ibland, njuta av berättelser från olika folkhögskolor och säga till världen så som jag borde svara min mormor.
“Vi bildar Sverige. Vi uträttar stordåd.”
/ Jonas Wilson
