“Det brinner av existentiell kris”

Vad har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid? Det frågar Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, i ett debattinlägg efter sommarens skogsbränder.

Foto: Joanne Francis/Unsplash

En värld som står i lågor. Det brinner i skogar, det brinner i orden och det brinner i en kollektiv frustration över sakernas tillstånd. Vi är många som delar på frustrationen över att något inte är rätt, dess uttryck däremot kan skilja sig så markant att vi på många sätt ställs emot varandra. I tider där vi snarare behöver möta varandra och oss själva i en aktiv undran om hur står det till med vår världssyn egentligen. Hjälper den oss överhuvudtaget?

Jag var ofta väldigt arg när jag var ung, arg på konsumtionssamhället, miljöförstöring, på kroppsideal, på mina föräldrar, på att staden jag växte upp i var så fruktansvärt tråkig. Det jag mest var arg på var att ingen verkade tycka att det fanns en mening till varför vi fanns. Som nittonåring gick jag till en psykolog med hoppet att inom psykiatrin borde man väl veta något. Jag såg honom i ögonen och sa ”jag är förvirrad över hur det kan vara så att vår planet, som cirkulerar kring ett enormt eldklot, är inte ens ett sandkorn i ett evigt expanderande universum och jag ska mest gå och handla saker på H&M?” Psykologen såg på mig något ställd och svarade ”ja, du upplever alltså ett slags existentiell kris?”.

Missnöjda med privilegium
I dagens polariserade samhällsklimat, upplever jag det som att vi lever i en kollektiv existentiell kris, om än en något undermedveten sådan. Hur kan det vara så att i ett av världens mest välmående länder om man ser till utbildning, trygghet, tillgång till vatten och mat, hälsovård, social trygghet, kan vi ha en sådan brinnande frustration som i dagens debattklimat? Självklart är det mycket som behöver utvecklas och förbättras och ingenting har uppnått perfektion, men hur kan vi förvänta oss det när vi inte ens vet vad det är? Oavsett, så har vi en levnadsstandard över de flesta länderna i världen, och ändå verkar vi inte vara nöjda.

Mitt i alla våra privilegier så står vi handfallet blinda inför dem. Visst är det ett privilegium att bo i ett land utan krig och där fattigdom och hunger inte är en del av vardagen så som det var i Sverige för bara hundra år sedan. Vad är det då som fattas för att fylla det där hålet? Tillväxtekonomin har ju tydligt visat att den kan inte fylla det, miljön förstörs i löpande takt och samtidigt som vi har tillgång till det mesta pengar kan köpa så mår allt fler människor sämre. Även i valrörelsen har många partier valt att fokusera på rädslor, snarare än hoppfulla visioner. Den existentiella krisen jag upplevde som ung kom i följd av att uppleva storheten i att existera inte svarades an på i samhället i stort, vare sig i skolan eller i kulturen. Frågan om livets essentiella mening diskuterades möjligen någonstans, inom olika trossamfund men aldrig som en levande,
gemensam fråga vi alla är en del av. Det var inte en levande kulturimpuls.

Vad jag istället växte upp till var snarare nästan det motsatta – en kultur där planeten som är förutsättningen för själva livet inte respekteras. En världsbild med rötter bland annat i den cartesianska synen på världen, även känd som den mekanistiska världsbilden. En världsbild som revolutionerade den västerländska synen på världen och människan, utformad av René Descartes och som medförde en tydlig division mellan människan och naturen. Människan med sin själ stod över allt det andra och inte heller alla människor besatt nödvändigtvis denna dyrbara själ. Resten var bara maskiner, jämförbara med ett urverk. När man ställer sig ovanför allt annat, tappar det andra naturligt ett värde. När världen omkring slutar ha ett värde annat än i förhållande till människan (och som sagt, inte vilken människa som helst) skapas ett tomrum.

Vad fylls tomrummet av?
Dr Jordan Peterson är en kanadensisk professor i psykologi som blivit känd främst för sin kritik av postmodernismen och genom att vara en röst som nått ut till många, arga, unga män. Hans föreläsningar, som finns tillgängliga på internet, handlar till en stor del om just den existentiella krisen vi kollektivt befinner oss i. Ofta refererar Peterson till Nietzsches och Dostojevskijs litterära verk där han menar att författarna kunde förutse nihilismens och de totalitära staternas framväxt, då de i sin samtid såg hur man förkastade de grundvalar som stått för de högre moraliska värderingarna, där människan behövde svara an uppåt. När dessa fundament som den mänskliga kulturen vilat på sedan urminnes tider plötsligt relativiserades, skapade det moraliska tomrum som enligt Nietzsche kunde fyllas med antingen nihilism eller en tro på en totalitär maktordning. Fullständigt kaos eller totalitär ordning.

Jag finner det vara väldigt intressanta betraktelser, vad det är som har lett oss till där vi står idag med en jordklot vars resurser överexploateras till den milda grad att vi försätter oss själva i en livshotande framtid. Samtidigt som vi ser människor fly från krig, barn ligga döda på stränder och vi vill stoppa dem från att nå den säkerhet och trygghet vi lever med i Sverige. Främlingsfientligheten verkar ha medvind i seglen medan fulare och fulare personangrepp numera är vardag på sociala medier, i medier och i de politiska rummen. I mina funderingar kring hur lätt livets storhet kan reduceras till detta, gör det mig något modstulen ibland. Samtidigt måste man ändå beskriva beteendet som fantastiskt, att kunna missa livet när man lever det. Även om jag inte är kristen så är det talande att själva meningen med synden handlar egentligen inte om att just göra en massa dåliga saker, utan att missa målet.

Vad kan detta mål vara, som fyller våra hål? I alla urkulturer och mystiska traditioner är det essentiella budskapet väldigt snarlikt; att livet är en mystisk resa där kärleken är den kontrollerande principen vi behöver rätta våra liv efter. I en tid där fler och fler mår sämre av bland annat av så kallad klimatångest och enligt dr Peterson nihilism, är det av största prioritet vi behöver börja ge rum för djupare samtal om högre, hållbarare värderingar. Vad är det för mening med att finnas till? Vi måste våga fråga den här frågan, även om vi är rädda för att inte veta svaret. Vi måste våga se att den världsbild vi lagt vår tro till med största sannolikhet är fyllt med felaktigheter och våga lita på att det är en resa värd att ta. En resa som kan släcka den mest brinnande törsten efter mening.

Arci Pasanen,
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier