“Haven täcker mer än 70 procent av jordens yta. Trots det vet vi mer om vad som händer i rymden än vad som händer under ytan.”
– Allmän sanning
Under julen och mellandagarna såg jag programmet The piano på SVT. Där får tittarna följa amatörer som spelar piano på olika tågstationer i Storbritannien varpå några, till sin stora förvåning, väljs ut för att medverka vid en konsert på Royal festival hall i London. Jag njöt. Av musiken, glädjen och av det oväntade när klassiskt blandades med blues och pop.
Jag var med om något liknande i Tyskland sommaren 2024. Under en kväll i vackra Regensburg promenerade jag och familjen till stadens centrum för att äta. När vi närmade oss ett av stadens större torg hördes musiken flöda från dess mitt. Det visade sig att det lokala bussbolaget fyllde år och firade med att ställa fram ett piano för vem som helst att spela på. Vi slog oss ner hos en pizzeria vid torgets utkant och betraktade hur den ena efter den andra av människorna omkring oss begav sig till pianot. Musik av Bach, Beethoven och Yann Tiersen fyllde luften medan allt fler förbipasserande avbröt sina planer för kvällen och tog plats på torget. Den kvällen i Regensburg upplevde jag en av livets höjdpunkter.
På de flesta allmänna platser jag någonsin vandrat har människorna omkring varit som osynliga. Tomma skal som liksom bara är där. Medmänniskor men obetydliga. Statister i mitt livs kuliss precis som jag är en statist i deras. Vi delar rum men inte intresse för varandra.
Men när tillräckligt många hade spelat på pianot i Regensburg betraktade jag plötsligt alla omkring mig som potentiella konsertartister. Kanske kommer killen på mopeden där borta snart spela Für Elise? Eller kommer hon med röda cykeln låta oss höra Rachmaninovs trea? Mitt intresse för omgivningen ökade mångfalt och snart handlade det om mer än musiken. Jag insåg att om det fanns så mycket pianotalang omkring mig så måste det finnas annat också. Läkarkompetens. Politisk kompetens. Erfarenheter av flykt. Praktiska färdigheter. Sorg. Humor. Glädje. Allt. Medan solen sjönk över torget i Regensburg drabbades jag av övertygelsen att varje människa bär något skinande vackert och jag fylldes av en nästan berusande glädje i bröstkorgen.
Eventuellt har The piano fått fler att tänka i liknande banor. När flerfunktionsnedsatta Lucy spelar Chopin i Leeds centralstation och när autistiske Sean spelar sin egenkomponerade Meet Machine i Glasgow anar man att den mänskliga fasaden döljer ett närmast oändligt djup. Tänk att det som krävdes, både i Regensburg och i tv, bara var att någon rullade fram ett piano.
Idag, den 1 januari 2026, fyller Holma folkhögskola tio år. När jag tar emot studiebesök brukar jag berätta att vi under kurserna utforskar potentialen i att arbeta med det som finns omkring oss för att skapa hållbara samhällen. Jord, regn, solinstrålning, vind, fåglar, växter, svampar, insekter, människor. Jag märker att besökarna instinktivt tycker att det är intressant. Att den direkta omgivningen är en resurs de inte riktigt tänkt på. Medan de vandrar genom odlingarna och vår skogsträdgård öppnas omvärlden på vid gavel. Man kan alltså tillaga rosenkvitten? Gödsla med vallört? Skörda kaveldun? Musta silverbär? Bygga jord? Så fantastiskt!
Ibland när jag står bredvid havet försöker jag föreställa mig det som finns under ytan. Jag tänker på de forskare som torrt konstaterat att vi vet mer om rymden än om livet på djupet. Det är hisnande. Men jag vill påstå att det finns ännu mer hisnande upptäckter att göra i vår direkta omgivning. Det skimrande vackra finns där och kommer sannolikt utgöra grunden när vi tillsammans tar oss an omvälvande samhällsutmaningar. Precis som torget i Regensburg och stationerna i Storbritannien förvandlades till scener där människor upptäckte det dolda vackra är Holma folkhögskola en scen för samspel mellan människor och allting omkring. En upptäcktsfärd som snarare än en kamp är en oemotståndlig resa där varje del är av betydelse.
Grattis på tioårsdagen, Holma folkhögskola!
Jonas Wilson