Permakulturprofil: ”Vi behöver mod”

– Vi behöver MOD att ingjuta värden vi sant kan stå upp för, mod att våga möta varandra, ta hand om det som gör ont och se vad vi faktiskt kan göra för att skapa medkänsla och sann omsorg.

Det säger Annie Bergman, trädgårdsmästare och permakulturare med stort intresse för omställning, i en intervju av Liselotte Bergenzaun Abel, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier.

Hur kom det sig att du började engagera dig i Omställningsnätverket?
– Det var av nyfikenhet och utforskande som jag kom i kontakt med Omställningsnätverket. Jag var först på den gamla webbsidan vi hade och var med i olika diskussioner och följde några trådar. Sedan började kurser dyka upp och det ledde till större engagemang att vara med och bygga upp detta nätverk. Omställning är dock något jag varit engagerad i sedan barnsben utan att tänka på det eller benämna det som så. Det är ett genuint intresse för mig att leva så meningsfullt jag kan, vara en medskapare som lämnar vackra spår av hållbarhet och omsorg.

Vad ser du som de största utmaningarna i samhället/livet i dag?
– Rent generellt tror jag rädsla är vår största utmaning tillsammans med bristande medkänsla. Det kanske är att förenkla det hela men om jag ska koka ned alla utmaningars gemensamma nämnare (för de alla hänger tätt ihop) så tror jag att vi behöver komma åt rädslan som triggar och driver enskilda, grupper, samhälle och nationer till upprätthållandet av konkurrens, separation och våld. Detta är en utmaning för alla skikt och sektorer i samhället.
– Smärta är naturligt och kommer alltid att finnas, likaså kärleken som smärtan behöver omfamnas med. Frågan är vad som orsakar smärtan och vad vi vill/kan göra med orsaken.
– Jag tror ett av de viktigaste arenorna vi har för att ta hand om rädslan och ingjuta kärleksfullt mod är skolan och folkbildningen/föreningar. Barn och unga (vuxna med) behöver få växa med en kraft om vilka de är, vad de tillhör och erfara stor glädje i att skapa något som vi alla på riktigt mår gott av. Ett skapande som drivs av lust, lugn, lek och varsamhet blir hållbart, till skillnad mot vad vi ser så mycket av i dag: prestation, rädsla, oro och hot. Det är en stor utmaning för skolan och oss alla!

Vad ger dig näring att fortsätta ditt omställningsengagemang?
– Den största näringen kommer inifrån, att ta hand om mig och mina behov, tillåta mig att njuta, vila och skapa av lust. Men också av att utforska ilskan som uppstår av kärlekens kraft när jag behöver sätta gränser av omsorg för mig själv och andra. Jag får också näring av att fortsätta dela mitt engagemang, umgås med likasinnade, sjunga i kören Jordens röster, samt av att dagligen återkoppla till den helhet jag är del av, vistas i natur, skapa med händerna (mat, hantverk, odling) och göra saker som är roligt och kroppsligt; leka och bada till exempel.

Hur ser din framtidsdröm ut just nu?
– Att skapa ett boende på en plats där jag kan tanka kraft och känna en långsiktighet. Och att vara mycket mer i nuet.

Text: Liselotte Bergenzaun Abel
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier samt verksamhetsansvarig Sörby retreatcenter, www.sorbyretreatcenter.com

Foto: Christina Hamberg

Att så det en vill skörda – Sara Nelsons omställning

Som ny inom omställningsrörelsen kan det vara svårt att veta vart man kan vända sig – vilka organisationer som finns, vilka sorters projekt är i rullning, vilka människor som denna rörelse består av.
För att ta reda på mer om hur omställning kan se ut i praktiken har Matilda Nilsson Morris från kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier besökt Sara Nelson, som har varit engagerad i miljöfrågor sedan mitten av 1990-talet och involverad i omställning sedan 2008.

Före intervjun har jag fått reda på att Sara har höns i trädgården, vilket jag blir överlycklig av att höra, eftersom jag själv skulle vilja ha det. Så vi går ut i trädgården för att kolla på dem (och hålla i de halvvuxna kycklingarna, som är väldigt nyfikna på oss och sååå fluffiga!). På vägen går vi förbi hinkar med vatten som Sara sparat från tvätt och disk, som hon ska vattna trädgården med. Med tanke på de lokala uppmaningarna att spara vatten är detta en fascinerande lösning – tänk att en sådan enkel sak, som att samla på vatten som annars hade runnit rakt ut i avloppen för att istället använda det igen, kan spara på så mycket resurser!

Sara kom i kontakt med omställningsrörelsen genom att hon drev en ekobutik i Lund. Där sålde hon boken “Vår beskärda del” av David Jonstad, och även “The Transition Handbook” av Rob Hopkins. Genom försäljningen av dessa böcker kom Sara i kontakt med fler likasinnade personer, som tillsammans skapade en studiecirkel och senare en helgkurs om omställning. Projektet Odla i Lund startades senare efter en tids “tillsammansodling” men efter ett tag flyttades Saras fokus till ett nytt projekt, Bygga och bo.

Detta projekt skulle innebära uppbyggandet av en ekoby, men då projektet pågick samtidigt som flyktingkrisen 2015 förändrades projektet till att handla om att odla med flyktingar istället. Sara säger att det viktigaste med att hålla i liknande projekt är att ha viljan att driva det igenom tillsammans med personer i sin omgivning.

Nu senast har Sara jobbat med ett projekt där barn i trakten får lära sig odla, vilket hon tycker är roligt eftersom hon får göra något meningsfullt tillsammans med barnen. Sara berättar att efter att hon avslutade sitt engagemang i odlingsgruppen var det andra personer som blev inspirerade att ta initiativ, exempelvis en som byggde egna odlingslådor på slöjden att använda sig av.

Sedan berättar hon att odlingstillfällena med barnen blir ett naturligt och praktiskt sätt att prata kretslopp med dem – det faktum att ingenting försvinner från planeten, utan bara sprids. Ifall man tillför något konstgjort ämne som inte bryts ned blir det obalans i kretsloppet, som till slut slutar fungera. Kring 1995 talades det om kretslopp i organisationer som Ingenjörer för miljön och Det naturliga steget och numera inom koncepten “cradle to cradle” och cirkulär ekonomi – att vi behöver ta tillvara på både våra resurser och vårt avfall. Forskaren Johan Rockström har skrivit om nio planetära gränser, som pekar på områden där jorden är hotad. Flera av dessa gränser är sedan länge överskridna, och dagen då årets andel resurser är förbrukade blir tidigare och tidigare för varje år.

Detta är en kris, som man kan motverka med hjälp av ett annat begrepp som Sara pratar om, resiliens eller hållbarhet 2.0 som hon kallar det. Med hållbarhet kunde man ju även prata om ekonomisk hållbarhet, eller hållbarhet av material, och på så sätt vända fokus från hållbarhet för planeten. Med resiliens är det svårare, eftersom det handlar om att agera lokalt och leva anpassningsbart för att kunna klara av kriser. Till skillnad från beredskap är resiliens mer optimistiskt då det handlar om att bygga upp ett robust och roligt samhälle – så även om det inte kommer någon (större) kris, så har man ändå lärt känna sina grannar lite bättre och haft roligt under tiden!

Har omställningsrörelsen förändrats på något vis under Saras engagemang? Från början fokuserade rörelsen på ekonomiska incitament såsom att bli kvitt vårt samhälles oljeberoende, säger hon. Oavsett om man trodde på klimatförändringar eller inte så är det ett faktum att oljan kommer ta slut, så vill man inte bli helt ekonomiskt ruinerad i framtiden får man hitta andra lösningar.

Numera har rörelsen fått ett betydligt starkare fokus på inre omställning, då många personer som engagerat sig gått in i väggen på grund av att det tar så mycket tid och kraft att både jobba för lön och jobba ideellt. Dessutom kräver omställningen att vi gör oss av med gamla vanor. Det räcker inte att byta från fossil olja till förnybar energi. I grunden handlar omställningen om att ändra konsumtionsmönster.

Sara har själv, efter att ha kämpat med miljöfrågor men inte sett någon vidare förändring, gått in i väggen. Då hon kände att hon ville göra mer än det hon gjorde på sitt dåvarande jobb sa hon upp sig, och började hjälpa till i ekobutiken där Saras omställningsresa sedan kom att börja. Stress kring jobb, omvärldens utveckling och ständig uppkoppling hopar sig gärna. Sara påpekar att de alla är ihopkopplade – visst, det är jobbet som det visar sig på men alla sakerna påverkar ens stressnivåer. Kanske är 40-timmarsveckan inte en särskilt bra norm, funderar Sara. Ifall fler personer har mer tid att ägna åt ideellt engagemang, sin psykiska och fysiska hälsa samt att laga sina saker istället för att slänga och ersätta sådant som är sönder, kanske vi alla mår bättre över lag.

Många är miljömedvetna, men många av oss, som jag själv, har bara på senare tid upptäckt begrepp som “omställning”, “resiliens” och “kretsloppsanpassning”. Så var kan personer som vill vara engagerade i rörelsen men ännu inte är det börja? Sara tänker efter ett tag och säger sedan: “man kan börja med att utgå från sig själv, fråga sig själv, varför bryr jag mig om miljön, varför sopsorterar jag? Då kan man fortsätta och fråga sig själv, vad kan nästa grej vara, vad kan jag göra och var kan jag hitta likasinnade, finns det någon som håller på med detta redan som jag kan stödja?”

Mycket handlar om att maxa kretsloppen. Det man konsumerar – mat, vatten, prylar och resor – har direkt inverkan på jordens kretslopp, och det gäller att kreativt ta tillvara på det som produceras. För att hitta specifika områden som man brinner för kan man fråga sig själv, vad får jag ont i magen av att se på? Sara berättar om flyktingkrisen, och hur ont det gjorde att se personer som åkte samma sträckor som hon tog till och från jobbet – fast för dem var resan en del av deras flykt. Att kunna odla tillsammans med flyktingar genom projektet Bygga och bo blev ett sätt för Sara att möta dessa känslor – och människor!

Sara poängterar att omställning handlar om att kunna göra saker åt situationer tillsammans, på ett hoppingivande sätt. När man hittar vad man själv kan bidra med, själv tycker om, och ser hur det kan ha positiv inverkan på andra personer – och har roligt under tiden – då har man hittat rätt.

Text och foto: Matilda Nilsson Morris
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Planetskötare – världens bästa jobb

Henrik Johansson, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, bjuder in dig att bli planetskötare – och ger tipsen du behöver för att få jobbet!

I din hand håller du just nu ditt livs viktigaste jobbannons. På lappen står det skrivet med stora svarta bokstäver:

Jorden AB expanderar – rekryterar 7,6 miljarder nya medarbetare!

Nu söker vi dig som är passionerad och ambitiös, tycker om utmaningar och växer med ökat ansvar. Du är konstruktiv, full av idéer och kan demonstrera hur vi kan göra abstrakta koncept till konkreta strukturer som är hållbara, funktionella och vackra. Du tycker om att ditt arbete gör skillnad för andra samtidigt som du tar eget ansvar för din egen utveckling. Du är en mycket god lagspelare som också kan jobba enskilt och du tycker om att arbeta nära tillsammans med våra användare.

Ansökan med personlig brev och CV skickas till planetskötare@jorden.nu

Anledningen till den här rekryteringskampanjen är såklart att moderbolaget Jorden AB har tagit hem ännu en rekordorder mitt under rådande ekologisk lågkonjunktur. Orderingången ser inte ut att minska under överskådlig framtid och därför sökes personal på global skala.

Därför är det hög tid att vi alla växer upp, klipper oss och skaffar oss ett planetskötarjobb. Likt en förvuxen medelålders tonårsson som vägrar flytta ut ur sin fattiga ensamstående mammas källarvåning. Det är dags att du som människa gör skäl för ditt uppehälle på planeten genom att bli planetskötare. Inte för din mammas skull, utan för din egen.

Kunskap, mod och handlingskraft

Vi börjar med arbetsbeskrivningen direkt. En av de viktigaste arbetsuppgifterna för dig som planetskötare är att ta ansvar. Du måste välja att aktivt ta eget ansvar och göra medvetna livsstilsval och välja andra att påverka i samma riktning. Men som vi alla med beslutsångest vet är det svårt och läskigt att välja. Du vet att du står inför tusentals små val varje dag och vart och ett av dina beslut utmynnar i ett av två scenarios. Antingen blir du en del av lösningen eller så fortsätter du vara en del av problemet. Ja, det kan låta dramatiskt, men är faktiskt ganska enkelt. Du behöver bara två verktyg för att göra bra val. Det ena du behöver är tillräcklig kunskap om de olika alternativen du ska välja mellan. Sen så krävs också lite mod för att du ska våga välja något annat än det som du tidigare varit så nöjd med. Genom att använda kunskapen och modet får du så den handlingskraft som krävs för att välja rätt. Och det är också allt som krävs, jag lovar. Nu är du snart redo att göra din mamma stolt. Men först ska du få några fler verktyg.

Förberedelse för förändring

Oavsett vilken utbildning eller tidigare erfarenhet du har så har du säkerligen känt att de nya kunskaperna och färdigheterna har stärkt och förändrat dig. Dina ansträngningar har givit dig mycket fakta, smidiga arbetsmetoder, smarta synsätt och så en euforisk känsla av att faktiskt förstå världen lite bättre. Det är det där sista, den där förståelsen av världen, som är så viktig för att kunna vara en framgångsrik planetskötare. För att kunna göra aktiva välgrundade val och kunna förutse konsekvenserna av ditt handlande behöver du en både rimlig och rymlig världsbild. Utan den världsbilden blir du blind inför vardagens alla små vägval och utan de stora komplexa sammanhangen känns din värld liten och trång. Använd din världsbild som en karta över dina framtida arbetsuppgifter.

Moralisk makt och skamarbete

Ett annat av de viktigaste verktygen du som planetskötare bör bära med dig är en stark moralisk kompass. Tillsammans med andra planetskötare etablerar du varje dag både en personlig moralisk karta och ett gemensamt rättesnöre som vägleder andra genom alla svåra beslut och dilemman. Och om det inte skulle räcka med en enkel kunskapsbaserad diskussion för att hitta rätt bland etik och moral så ska du veta att du inte står tomhänt. I ditt verktygsbälte nära magkänslan sitter skuld och skam. Skuld och skam är nämligen två superstarka drivkrafter som rätt använda får oss att hålla oss på samma sida rättesnöret. Därför kan du också använda dessa som verktyg för att se till att de företag och organisationer som har tappat sin moraliska riktning hittar tillbaka hem. Tänk dock på att använda dessa laddade känslor med försiktighet och precision. Du måste också lova att aldrig rikta dem mot enskilda medmänniskor.

Om du vill öva på ”skamarbete” med dina nya verktyg rekommenderas organisationen We Don’t Have Time som vill skapa ett nytt socialt nätverk. Detta nätverk ska putta företag och organisationer i rätt riktning genom att sikta på deras offentliga rykte. Företags och organisationers image är ju som bekant en av deras största tillgångar för att locka kunder och medlemmar. Genom att möjliggöra för vem som helst att betygsätta och offentliggöra företagens beslut eller riktningar kommer detta nya sociala nätverk använda skammen och det dåliga ryktet för att få företagen att ta sig i kragen.

Första arbetsdagen

Okej! Nu när du har plockat på dig kunskap, känslor, mod och moral är du redo att börja din första dag på jobbet. Det finns många verktyg kvar att plocka upp längs vägen men det är viktigt att du börjar arbeta med dem du har nu. När du nu kliver ut genom dörren och kommer ut i verkligheten kan problemen se hopplöst stora och svåra ut. Då ska du komma ihåg att det bästa med att jobba som planetskötare är att du har väldigt många trevliga kollegor. Jag lovar att det blir så mycket lättare att göra något åt problemen tillsammans när du ser alla dina medmänniskor som medarbetare.

Kom ihåg att allt vi gör i vår vardag också måste bidra till en stabil planet, annars riskerar Jorden AB att gå i konkurs och då blir vi av med både jobb och hem.

Eller som aktivisten och författaren Alice Walker har uttryckt det;

”Aktivism är min hyra för att bo på den här planeten.”

Nu är det upp till oss alla att gå till planetskötarjobbet och göra allt i vår makt för att göra en hållbar värld möjlig!

Vilket av dina verktyg tycker du är viktigast i arbetet som planetskötare? Berätta i kommentarerna.

Inspirationen till det här inlägget kommer från miljöprofessor Johan Rockströms sommarprat i P1 2015, en intervju i Naturskyddsföreningens medlemstidning med Adam Arnesson; eko-lantbrukare på Jannelunds gård, SVT:s Sommarlovsprogram 2017 samt Heidi Anderssons och Björn Ferrys TV-program Storuman Forever.

Henrik Johansson
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier

Foto: Pixabay (CC0)

Visdomens skogsträdgård

Arci Pasanen, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, skriver om permakulturgården Wisdom Forest i Ecuador – och hur våra rörelser i världen kan likna maskrosens frön i vinden.

I Ecuadors regnskog, liftar mot Tena. Foto: Arci Pasanen

Jag är en analfabet när det kommer till odling. Processen med att så och låta de små skotten växa och ta hand om dem under en längre tid med vattning och ompyssling låter verkligen helt underbar, jag älskar det. Men I can’t do it. Det är något som också syns i min trädgård, där växer perennerna som någon annan för länge sedan planterade och sedan är allt vildvuxet. Däremot tycker jag väldigt mycket om att umgås med växterna, ligga på gräsmossmattan med de små gröna varelserna. Tillsammans tittar vi mot himlen eller på varandra, men att lyckas med en odling är för en tovig vresrosbuske som mig stört omöjligt.

Men vad jag är bra på är att läsa in såendets och kultiverandets poetiska språk i livet. Från skogen, trädgården, ogräset och de vildvuxna gräsmattorna lär jag mig att förstå poesin i att vara människa i relation till andra. Även till växterna. Jag vill gärna ha en relation med dem, men där de själva tar mer ansvar istället för att lägga sina liv helt i mina händer. Det är ett ärofyllt uppdrag, det där med odling och särskilt permakulturell sådan, min (odlings)lott i livet är nog ändå att översätta grönsaksdikterna till meningar med livet.

Exempelvis; så som maskrosens (för övrigt en mycket trevlig samtalspartner) frön sprider sig i vinden, likadant kan våra rörelser i världen te sig. De kan hamna lite här och där, möta lite det ena eller det andra. Situationer man är med om eller relationer som påbörjas kan försiktigt ta rot, kanske utan att man märker det förrän det står i full blom. Något som sedan blir en del av livet och som känns alldeles självklart.

Det här hände nämligen mig nyligen. I påskas var jag med och arrangerade en festival där en vän som jag inte träffat på tio år också var en av arrangörsteamet. Sist vi sågs var på hans gård Wisdom Forest, belägen i Ecuadors djungel. Gårdens fokus ligger främst på permakultur, icke-våld och samarbete med de urfolk som bor i närheten. När jag var där var det som att komma hem, vilket det också var på ett sätt då han bodde där med sin familj, men också till ett själsligt hem där många av mina värderingar hamnade i harmoni med varandra. Där fanns djungeln, odlingen, kakaon (tänk choklad), vegetarianismen, yogan, det kontemplativa och filosofin om naturens egna värde och intelligens som riktlinjer och livssyn. Men som alltid i livet, tiden gick, jag åkte hem till Sverige och tropikerna kändes långt borta.

Kakaoplanta redo att planteras ut. Foto: Arci Pasanen

Tio år senare och där var jag helt plötsligt i en relation som blommade. Inte bara med min vän, utan med projektet där jag en gång hade hittat hem. Han berättade om sin idé att skapa den största matskogen i världen där hälften av grödorna är till lokalbefolkningen och den andra hälften till djuren och skogen själv. En av pelarna är också ahimsa, icke-våld, vilket betyder att ingen skada får ske på vare sig djur eller växter. Träden som planteras får inte huggas ned, utan har rätt att få växa fritt. De har rätt att finnas för sig själva och samtidigt tillsammans i en helhet.

Kakaoskörd. Foto: Arci Pasanen

Helt plötsligt är jag drabbad av djungelfebern igen. Min kropp minns hur det var att uppleva regnskogens årstider och levnadskraft. Hur hemma det var att vara där allt växer, på varandra, med varandra, hela tiden åt alla håll. Lite som jag själv, mina tankar och mina känslor, jag kan känna igen mig något mer i det exotiskt explosiva än i granskogens susande lugn. Så, det är bara att konstatera att djungeln har slagit rot i mig och vi blommar. Vad frukterna blir, kan bara tiden utvisa. Jag hoppas på mango.

Text och foto: Arci Pasanen
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier
Aktiv i Naturens Rättigheter i Göteborg, www.naturensrattigheter.se

Du förändrar världen & Jordnära

Michael Lind, deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier, reflekterar kring permakulturfestivalen Jordnära som hölls 8-10 juni i skånska Knästorp.

Ofta när någon frågar vad jag gör eller ska göra så säger jag att jag ska vara med och förändra världen. Tillbaka brukar jag få ett leende eller ett skratt och gärna kommentaren Lycka till.

I helgen var jag på en permakulturfestival som hette Jordnära och utspelade sig utanför Lund, rättare sagt Knästorp. Det var en mycket mysig festival full med underbara människor som också vill vara med och förändra världen. Jag log när jag såg dem, men på ett annat sätt än folk brukar le åt mig, mitt leende grundade sig mer i ett hopp om framtiden.

Hela festivalen hade som tanke att ingenting skulle gå till spillo, zero waste, och samtidigt zero budget. Hela helgen kostade mig 250:- och då ingick allt, till och med maten. Hur kan det gå ihop? Dels så räknade arrangörerna nog inte med någon vinst, dels så arbetade alla tillsammans för att skapa festivalen. Man hjälpte till att bygga upp, laga mat, riva ner, hämta vatten och allt annat som behövde göras.

Festivalen handlade om hur vi tillsammans kan arbeta framåt för en bättre värld genom permakultur och omställningstankar. Dagarna bestod av flertalet workshops och man fick välja vilka man ville lyssna på. Där fanns workshops om Social mobilisering och omställning, Ekollon som föda, Vad är permakultur och mycket mer. På kvällarna var det livemusik från flera olika artister och folk dansade och hade roligt sent in på kvällen. Du kan läsa mer på Jordnäras Facebooksida.

Hur tar man då vara på allting? Först ska man så klart sortera skräpet, men sen är det ju även annat avfall som till exempel kiss och bajs som behöver tas om hand. Det hade de också en lösning på, kissade gjorde man på halmbalar som på bilden ovan (eller på en hög med halm och gödsel om man kunde ståkissa), bajsade gjorde man i ett hål i marken och öste sen en skopa sågspån över. Luktade mycket fräschare än en bajamaja och så kommer det till användning. Halmen sprids ut där det ska odlas något, bajshålen fylls igen och så skulle de plantera träd ovanpå.

Så vad ville jag säga med detta nu då? Jo just det, förändra världen. Det låter som en svår uppgift när man säger det, världen är stor. Men det behöver inte vara så krångligt om vi bara börjar samarbeta och tänka igenom vad vi egentligen sysslar med, varje dag. För om vi tar genomtänkta beslut utefter den möjlighet vi har i vår vardag så kan vi göra stor skillnad. Tänk på hur och vad du konsumerar, tänk på hur du hanterar ditt avfall och ditt skräp, tänk på hur du bemöter andra människor.

DU är med och förändrar världen varje dag!

Text och foto: Michael Lind
Deltagare på kursen Hållbarhet, journalistik och sociala medier
www.michael-lind.se
Instagram: @enenkelman